Det var minst sagt ett tag sedan jag skrev här. Inte för att jag plötsligt vet vad jag ska skriva eller för att jag i övrigt lidit av skrivkramp eller ett händelselöst liv icke värt att berätta eller pladdra om utan kanske just för att det ständigt händer saker och jag vet inte vad eller hur eller....ja...vad tusan skriver man?

Jag har haft en underbar sommar och en härlig höst, fylld med människor jag tycker om. Festivaler och för ett tag sedan en resa, till Turkiet. Snart ska jag ut på äventyr igen. Jag ska till Malawi. Jag ska hälsa på en nära vän som vistats där nere ett tag nu och arbetar som ssk på ett sjukhus. Hon är så cool. Hon är så modig och duktig och jag är så grymt imponerad och stolt över henne. Det ska bli underbart att träffa henne och få umgås med henne. Att se det hon ser, att känna dofter, stanker, värme, torka, fukt, höra människors röster, se deras ansikten, se deras lycka, se deras sorg, se deras mod och tapperhet. Det kommer bli en otrolig upplevelse, det är allt jag vet. Jag sa få en glimt av hur hennes vardag ser ut och för det är jag tacksam, även om jag sålt min själ till Satan för att kunna åka dit. Fast det klart, finns det någon som tvekat kring vem min själ tillhör ;)

Jag kan lika gärna köra loppet och se vad som händer. Som Bertil skrattandes sa; Du är den enda jag vet som tänker lura Satan och försöka sälja din själ till honom två gånger. "HAHA!!!! Jag har redan sålt den till dig!! LUUURAD" Dubbelfail! Äsch...vadå? Man lever bara en gång, eller kanske inte men jag kommer bara leva en gång just NU i alla fall. När jag föds igen så kommer det ju vara en annan tid, en anna plats. Förmodligen. Kanske. Vem vet? Till Malawi ska jag i alla fall =)

Jag lyssnar mycket och gärna på musik. Jag har dessutom för ett par månader sedan börjat lyssna mycket på radio, främst P3 faktiskt, jag blev så trött på all reklam och och på att de alltis spelar samma låtar om och om igen i kommersiella kanaler. Det är så tröttsamt när man sitte rdär i bussen och det bara vrålar reklam när jag vill lyssna på något bra. Så, P3 har det som sagt blivit mycket. Detta har också gjort att jag blivit "utsatt" för musik jag normalt inte brukar lyssna på, då min musiksmak visserligen är mycket blandad men jag brukar inte leta efter artister som Kristian Anttila, Johnossi och Melissa Horn. Det är inte min typ av musik...men...jag är ett stort fan av texter också och det är just dem jag har fastnat för i dessa fall. Horns "Falla fritt" är något av det vackraste jag hört på länge, Petters "Du gör min dag" är också ett exempel på en underbar text. Anttilas är så...jag vet inte..äcklig men fantastisk! Jag älskar bildspråket han använder sig av i "Världens snuskigaste man". Jag kan inte hjälpa det, jag blir helt lycklig när jag hör den! "Själen animal"...ja, så känns det ibland. Precis som Horn säger så ska det "finnas tid att älska fritt" och när jag får det, då "gör du min dag"

Egentligen så ska jag skriva tenta, jag ska strax återgå till det för att sedan sticka iväg och jobba kväll/natt men jag kom att tänka på uttrycket "hård som flinta".

Hård som flinta? Flinta är i sanning hårt men ändå skört. Beroende på hur man behandlar det. Vad menar man egentligen med att någon är hård som flinta? Att man är hård...men att du bara kan krossa det en gång och resultatet blir sylvassa stenskärvor, du kan inte laga det, det går aldrig att foga samman. Är det förstört så är det och passar du dig inte kan du skära dig på det. Flinta är hårt men det går lätt flisor ur det om man behandlar det oförsiktigt. Hm...jag undrar lite vad jag är ute efter i min tankegång egentligen...? En människa kan vara hård men kanske bara till en viss punkt eller är hård som självförsvar men att man lätt kan slå flisor ur en människa eller rent av krossa en människa och endast få sylvassa flisor som den attackerande parten inte kan skydda sig mot? Hm..ja...Jag får klura lite mer på detta tror jag.

Tro gör man i kyrkan, vissa saker kan man aldrig veta, det man inte vet tror man sig veta vilket leder tillbaka till kyrkan, så, jag vet att jag inget vet och jag vet att jag aldrig kommer få veta något, det är ingen idé att tro, man blir bara besviken när man inser att man trodde sig veta något man ändå inte visste. Å andra sidan, innebär det också att man aldrig vet allt och därmed kan bli positivt överraskad, så länge man låter bli att tro något om vad man kan vänta sig. Det vet du ändå inte. Så..."visast är den som vet att han inget vet"?

Det blir lite "carpe diem" över det hela, det behöver väl inte vara något dåligt?

Det hjälper inte att sörja över något som "kunde ha varit". Om det hade varit möjligt så hade det väl varit så? Du trodde att du visste men det gjorde du inte. Livet tar en annan bana än den man trodde var möjlig, nya möjligheter kan plötsligt öppna sig framför dig som ett enormt fält en underbar vårmorgon vilken solen låter överflödas med gyllene omfamningar och ingjuter kraft och livsmod i allt liv. Att tro att man vet något gör att man låser sig till det man tror sig veta och ser inte att man inget vet. Ser inte att det finns en annan väg, en väg som kanske är bättre och att man kan följa den, innan vägen man för ögonblicket följer tar ett abrupt slut och du tvingas in på en annan bana du inte var förberedd på eftersom du inte insåg att möjligheten fanns.

Så det så! Jävlar i det sa Polaren Pär! Hahahaha! Att bestämma sig för saker och sedan köra på det. Yupp, det är fan nice alltså! Plötsligt blir livet underbart och jag känner mig på ett strålande humör! Beslutsångest, vilken skit!

KLART Å BETART! This way or that way, my way's the highway! :D

Låt oss byta perspektiv och se ur en annan vinkel. Jag ska försöka med det. Jag brukar vara ganska duktig på det till och med. Nu är jag less på allt i hopa och vänder det ryggen, nu är det nog! Nu jävlar, nu räcker det. Nu ska jag styra stegen dit näsan och hågen färdas. Kan bli bra spännande detta =)

Så...Fuck you I won't do what you tell me!

Ja...två gånger på inte allt för lång tid så har jag hört av ett par vänner att det där med självfötroende...kan det inte vara så att man kan ha det inom olika områden eller på olika nivåer? Jag tror nog att det kan vara så. En del saker tvekar jag inte ett ögonblick på att jag klarar av eller duger till medan det inom andra områden knappt existerar något sådant självfötroende alls. Det räcker med minsta tvekan eller oklarhet eller ja, vad som helst för att slå omkull eller helt utradera något då. Irriterande kanske men icke desto mindre sant.

Fy, jag är nästan löjligt trött. Det ska bli en lisa att bara jobba över sommaren. Inte allt på en gång. Det är tur att det bara är en månad kvar. Mer orkar jag inte. Jag vet inte hur jag ska lyckas få ihop den här tentan tills på måndag. Känns smått oöverstigligt just nu. "Akta dig för att lägga allt för många järn i elden, den kan slockna" eller något i den stilen löd ett ordspråk jag läste. Tack som fan. Sparlåga tvingad till att driva en ässja där koxen snart är slut.