Jag hatar verkligen förkylningar! Jag verkar dessutom ha en förmåga att dra på mig dem så fort någon har lite snuva i närheten av mig. Jag får de där mest irriterande sidorna av en förkylning. Ofta klarar jag mig utan feber men snuva, hosta och nysattacker utan dess like, DET får jag fan i mig! Det är så där så att jag är trött och tycker lite synd om mig själv för att jag snyter sönder näsan (bättre än att få en snyting i alla fall kanske), hostar till leda och har svårt att koncentrera mig. Men för mig är detta inte tillräckligt för att anse sig själv vara så sjuk att man inte kan jobba eller gå i skolan. Upp!! Piskan viner!! Iväg bara! Upp ur sängen din satans latmask! Men jag vill inte! Det är snö ute och jag har ingen lust att pulsa i den, den är äcklig! Moralen som jag anser mig vara utrustad med skriker för full hals att "Men för helvete, du VET vad som gäller! Upp! Vingla in till duschen, hoppas på att du även denna dag ska vara välsignad med varmt vatten i kranarna, koka upp kaffevatten, drick en kopp kaffe, helst två, gärna tre, pinka arton gånger och önska att du hann med den nittonde innan du i panik rusar ut till bussen med frukosten runt hakan och tandborsten på svaj. Vinka till kollegor om du minns att du kan använda ögonen till att se dem och inte bara till att se på stenplattorna du desperat försöker låta bli att snubbla på. Ta en Metro, invänta bussen, väl ombord läser du Elvis och ditt horoskop, tröttheten övermannar dig och sedan stensover du med mössan neddragen och musiken i öronen hela vägen till Göteborg."

Jaha, idag har det för första gången på minst ett år hänt att jag inte kommit upp och iväg till skolan. Klockan ringde sin avskyvärda signal klockan fem i morse och jag skrek ett mentalt NEEEEEEEEEJ! Hatade min klocka och hatade min telefon, älskade min säng och saknade redan kudden under huvudet. Jag är förkyld så kroppen som jag har kört på högvarv de senaste månaderna fick väl nog kan jag tro och tyckte att det var mycket mer trivsamt att ligga i sängen och producera hosta och snor istället för att sitta som en tiltad zombie med glasögonen på svaj i en föreläsningssal och lyssna på antropologiska vinklar på ålder, makt och massa annat. Istället tyckte jag att jag har åldern inne för att känna att jag har makten att stanna hemma och låta mina kurskamrater sakna mig (för inte är det ju så att jag själv lider av att missa en föreläsning :s ).

Tillslut slog jag upp mina ljusblå (nej det är ett talesätt, de är inte ljusblå utan gröna, bruna och lite gula men det låter inte lika snyggt som att säga att jag slog upp mina ljusblå) och kunde konstatera att jag fortfarande var trött, min näsa krävde snytpapper, min mjölk är slut och det ligger ett tunt täcke av snö ute. Jag skulle kunnat vråla JIPPIE  och hoppas jämnfota men eftersom jag är rädd för att få ryggskott på allt detta och dessutom har jag hört att man får svart tunga av att ljuga så bestämde jag mig i min "ingen jävla bullshit-anda" att låta bli och helt enkelt göra mig en kopp honungsvatten, vända ryggen till fönstret, ta på mig raggsockar och sura en stund tills jag inte kommer undan mitt stora behov av mjölk.