Är vad bussförare sysslar med och utsätts för. Vår last är dyrbar, vår last är viktigare än allt annat i världen, det är våra medmänniskor, våra bröder, systrar, mödrar och fäder. Vi tar vårt jobb på allvar, vi vet vad det är vi har ombord, när det är sådant här väder och väglag kan jag garantera er att vi är SMÄRTSAMT medvetna om det. Något annat man som bussförare blir smärtsamt medveten om och snabbt varse är de mänskliga lasterna, människors sätt att bete och uppföra sig gentemot oss. Att det alltid av någon orsak är legitimt att vara oförskämd och elak mot bussförare, det är vi alla vana vid. Vi sitter där och får lyssna på och förväntas svälja och acceptera alla möjliga uttalanden och anklagelser, vi förväntas kunna utföra alla möjliga underverk på kommando. Man brukar säg att yrken som präst och sjuksköterska är ett "kall", varför säger man så? För att rättfärdiga att man får dåligt betalt, mycket ansvar, jobba långa pass och ständigt utsättas för en massa skit men ändå förväntas ställa upp och göra sitt jobb utan tack, utan uppskattning, utan att någon ens försöker sätta sig in i omständigheter kring händelser och skeenden eller ens ser det uppenbara. Allt människor finner är orsaker att få lov att tömma sin förbittring över en. Bussföraryrket borde ingå i gruppen av yrken man får ett "kall" till. Allt det ovanstående är en del av vår vardag. Men vet ni vad vi gör? Vi kämpar på så gott vi kan med de medel vi har och under de förutsättningar som råder. Vi kliver upp ännu tidigare än vad vi brukar, går iväg till jobbet tidigare än vi brukar, pulsar genom snö på trottoarer som ännu inte blivit plogade, analyserar och försöker bedöma väglaget på de gator vi snart skall rulla på med fordon som är långa, breda och väger många ton, fyllda med människor, barn, ungdomar och gamla som är på väg till skola, jobb, affärer och annat. När väglaget och vädret är som nu så får vi dessutom extra många passagerare eftersom många låter bilen stå hemma, de vågar inte köra. Vi funderar på vägen till jobbet hur den här dagen kommer att avlöpa, om bussen nu ens startar, det är kallt, vägarna är otroligt hala och fulla med snö, inne i stan var det flera decimeter snö på gatorna med en glashal yta inunder. Man får lite ont i magen när man tänker på den värdefulla lasten man snart har ansvar för i det här. Vi är trogna våra kunder, våra medmänniskor, för om inte vi kommer - hur ska de då ta sig till jobb och skolor? Vi vill kunna göra vårt jobb, vi vill kunna göra det tryggt, bra och snyggt. Vi sätter en ära i att klara av det. Det får ta den tid det tar men vi ska klara det! När du inte längre är två minuter sen... utan tio, femton, tjugo, trettio minuter sen...så börjar man bli ledsen. Inte för att, som en del kanske tror, att vi inte klarar jobbet, för det gör vi ju faktiskt, vi är bara sena. Nej, ledsen blir man av alla elaka och oförskämda kommentarer man får för att man är sen. "Vad har hänt?" "Du är sen!! VARFÖR DET???" "Tror du vi hinner med anslutningen till....?" Innan jag går loss och blir förbannad så vill jag säga; JA jag vet och förstår att man är stressad, arg, sur, sen, irriterad, genomfrusen...kanske har bråkat med partnern eller barnen, vantrivs på jobbet och hatar sitt jävla liv MEN låt mig nu bli förbannad...JAG SLITER RÖVEN AV MIG FÖR DIN JÄVLA SKULL!!! JAG har ansvaret för att ta dig tryggt dit du ska för DU vågar inte köra din bil. VARFÖR vågar du inte köra?? OJ var det DÅLIGT VÄGLAG???? DET HAR JAG INTE MÄRKT?!?!? VARFÖR jag är sen? VAD I HELVETE TROR DU??? DUMMASTE JÄVLA FRÅGAN!! Är du helt kokt i skallen? Folk som brukar åka buss, brukar ha större förståelse, de ser mer men alltså....de kan de med.Eller vad sägs om de personer som står och väntar i kylan i en halvtimme för att åka en eller två hållplatser, kliver på och har MAGE att påpeka att man är sen...Snälla rara idiot, varför står du en halvtimme och väntar på att få åka två hållplatser? En sträcka du kan gå på fem minuter och dessutom ha mage att vara taskig mot mig? JAG HAR TAGIT PÅ MIG ANSVARET FÖR DIG OCH MINA MEDMÄNNISKOR OCH VILL SE TILL ATT NI KOMMER FRAM LEVANDE!! INSER ni ens hur dåliga bilförare det finns? INSER ni hur idiotiskt cyklister och gångtrafikanter beter sig? FATTAR ni vilket ansvar jag har, när jag sitter där bakom ratten med min last mer värd än allt annat i världen? Förstår ni hur sårande det är när man får sådana kommentarer som tidigare nämnda när man ibland suttit med hjärtat i halsgropen för att en bilist kastat sig ut framför en? Eller för att gångtrafikant tror att just bussar och lastbilar har någon sorts magiska bromsar som gör att det är helt okej att springa ut framför dem och tro att det inte blir några konsekvenser? Kan ni begripa hur många olyckor vi lyckas avstyra genom vår insikt i och kunskap om trafik, vår uppmärksamhet och tålamod? Förstår ni det? På landsvägar är det dessutom ofta (inte alltid!!) så att förseningar faktiskt, helt ärligt bara indirekt beror på väglaget. Vägarna kan vara otroligt fina och jag kan verkligen inse och förstå att människor ifrågasätter förseningarna när de ser hur fina vägarna är...nej..det är som så, åter igen, att det är bilister som inte vågar köra. De krypkör på fina vägar för att de inte törs köra fortare. Tänk om de kunde sätta sig i bussen istället!! Men visst, hellre det än att de far åt helvete och ställer till olyckor istället. För att ta mina passagerare tryggt fram så är det några saker jag praktiserar; Jag håller stora avstånd - stooora avstånd. Av någon orsak så bildar folk ofta köer på vägarna och ligger i röven på varandra. Det är farligt vid bra väglag. Det är förödande vi dåligt väglag. Jag håller mig undan från den där potentiella olyckshärden. Vidare så vägrar jag att göra omkörningar så vida det inte är verkligt nödvändigt och möjligheterna för det extremt goda. Jag siktar på att ta oss fram - alls. Jag bryr mig faktiskt mindre om ifall vi blir sena. Då får du ta en tidigare buss eller helt enkelt fundera på dina prioriteringar i livet. Är det viktigare att komma i tid än komma fram alls? Skulle du vilja att jag körde som en idiot om dina barn hade suttit på bussen? Hade du tyckt att det var viktigare att de kom i tid? Eller hade du tyckt att det var bättre att de kom fram levande? Jag kanske låter grym men jag försöker bara skapa lite förståelse. Vi jobbar på, vi kämpar på så gott vi kan. Vi blir nog trötta av att kämpa och slita med det här, vi blir dessutom ledsna, arga, förbittrade och sårade över allt vi får höra av dem för vars skull vi kämpar. Ibland glimtar det till och man får ett vackert "tack för en trygg och bra körning" eller "åh så roligt att se dig! Tänk att ni lyckas ta er fram!" En sådan kommentar gör min dag. Jag kan leva på det kanske till och med i flera dagar. Vi är människor vi med, trots att alla kanske inte tror eller tänker på det. Vi kämpar för din skull och sätter en ära i att lyckas. Med uppmärksamheten på topp och varje nerv och impuls så aktiv och redo det går för alla eventualiteter ger vi oss ut, för din skull. Dödströtta återvänder vi hem på kvällen, förhoppningsvis utan olyckor, kanske med en vacker kommentar instoppad i hjärtat där den värmer och ger energi för en lika djävulsk morgondag.Jag älskar att köra buss. Det gör jag faktiskt. Det är roligt, det är utmanande, man träffar normalt massor av roliga människor. Det är som sagt, en ära i och en förnöjsamhet i att köra bussen snyggt och bra. Det finns flera olika modeller av bussar på garaget och varje buss är ärligt talat en individ, ingen är den andra helt lik, alla har sina egenheter. Vi känner dem alla. Om vi, eller jag, inte hade tyckt att det var ett i huvudsak roligt jobb vi har med helt underbara kollegor så hade vi inte heller blivit ledsna och arga över alla kommentarer vi får. Det klart att vi också vet och har lärt oss med åren att man inte ska ta åt sig av all skit man får höra men samtidigt...det är faktiskt just JAG som sitter där och får höra det DU har att säga om hur inkompetent jag är. Det är faktiskt JAG som får lyssna på när DU visar upp din brist på förståelse och insikt. Det är JAG som lyssnar. Det är svårt att låta det rinna av en som vatten på en gås ibland. Vad sägs om lite mer medmänsklighet, lugn, tålamod och förståelse från alla håll? Jag lovar er att alla kommer må så mycket bättre av det. We'r all in it togehter anyway ;)

Vilket jävla äckelväder! Det är nu man ska ha vunnit på triss och få en summa pengar i månaden, kunna försörja sig på det och bara jobba när man känner för det. Jag vill INTE jobba idag! Ovädret skulle dessutom vara som värst just precis längs med det stråket som jag ska köra idag....tack som fan. Roligt. Jag hatar snö! jag HATAR snö! Jag emigrerar! Skola nästa termin...oh yes!

Fick lust att laga mat idag. Har lagat massa mat, mat för hela jäkla veckan. Känns bra. Då behöver jag inte bry mig mer om det just nu iaf...

Snöandet har intesifierats. Jag ska jobba imorgon. Ser inte fram mot det.....köra buss i det här alltså...nej tack. Det blir skola i januari! Det säger jag bara!

Mycket som snurrar runt i min arma skalle för tillfället. Skola, jobb, livet. Resor, äventyr. Jävligt mycket äventyr. Mycket skola och mycket liv, mycket känslor och många utmaningar. Mycket att fixa, mycket att fundera på, mycket att pyssla med, mycket att klura på.

On the road again...?

I can't sleep. I'm tired to the bones but I still can't sleep. To many thoughts in my head. My body hurts. My mind wanders. It's snowing outside.

The small, small crystals of snow wirls, pass streetlamps, glistens, falls and find their soft restingplace next to their kin. It's beautiful. I want to go outside and feel the freshness and the cold touch my face, I want to stand still, my eyes closed and just let myself be filled with the magic of the moment and let the snow cleanse my mind and feel the Mother of all and everything stroke my cheek with her soft cool hand.

So...confusion is freedom? I like the idea. I really do like it but how is that going to help me? That I'm confused and full of ideas and many different possible course of actions...yepp, that I know. But what the fuck are you going to do when you have all theese pieces of puzzel that belongs to completley different puzzles? That truly is a puzzel. So, yes, I love the tought that confusion is freedom, nothing is set, nothing is certain, everything is possible, nothing is impossible.  You stand before crossroads, constantly. It's a privilege.

I just can't seem to get this song of my mind...By now I have no idea of how many times I've heard it. Over and over again. There's something special about it, I don't know what it is.I've been humming it all evening and night while working, thinking about how to get myself back to Malawi. Maybe I was supposed to go there, everything worked out so perfectley when I planned and organized my trip, I felt at peace over there. I know that most of you probably will smile and think me a fool but...It felt strange to come back to Sweden, it never felt strange in Malawi. I just..fell in to the life over the and just loved it. Loved the tempo, the people, the nature...the bipolarity of things. The intensity, the unpredictability, the impulsiveness, the possibilities, the sudden changes.

To meet people, to talk to people, to connect with people is what I love and what I long and live for. It makes me feel alive and fills me with joy. It is what keeps me sane. At the same time all of theese things are tormenting and shattering...you connect with people, you want to keep them close and yet not keep anyone or be kept yourself..."Free Bird". The only harbour you have is the one you carry within youself. That should be the only one you strive for. Maybe I'm a fool, if so then let it be. I might aswell be one. I think that I prefer being a fool then being without experiences. I want to be in a hundred places at the same time. I want to spend my time with so many different people, I want to meet all the people I have yet to meet.

My thoughts rush trough my mind. How can I verbalise and put down in words what lies just beyond my reach? My trip to Malawi has been so full of contrasts. Malawi is called “the warm heart of Africa”, I would say that you in Malawi can find all the feelings and thoughts that is typical to all humans, not only a warm heart. I have seen hope and hopelessness, joy, happiness and sorrow, materialistic shallowness and philosophical depths, understanding, loyalty and helpfulness, egoism, lies, bigotry and narrow-minded people. I’ve seen some of the most beautiful places I’ve ever seen but also some of the most horrible. I’ve seen poverty and luxury, clean and filthy, eagerness and indifference. I will not ever in my life fully grasp it all. I’m grateful for that. It means that I will never know everything, I hope that never, ever will. I want to be surprised, blown away and filled up with new insights, both wonderful and devastating.

I’m so glad that I went there. I’m so glad that I came to visit you Maria. I’m so proud of you and what you’re doing. I’m impressed by your patience when you need it, by your efficiency, by your professionalism and compassion. I now know what the hospital smells like, I know what the corridors look like, I know where you by your Fanta and I wait with excitement for the travellers guide “100 ways to open a Fanta”! So, what have we done besides been to the hospital? We found out that I was anaemic, that was a surprise...not!

First we went to Lilongwe and met these two wonderful guys, Jelmer and GJ and had a lovely time, talking, laughing, great guys really! And we can’t forget Drooley (the dog).  After that we went to the beach, to Senga Bay by Salima, to Safari Beach Lodge (everyone needs to come here!). We took the bus to Salima and rented a truck from there out to Senga Bay. The bus trip was hot as hell and the driver played music so fucking loud I seriously thought that my head was going to explode! But...it was totally worth it =)!  We had a wonderful weekend! Bathing, some canoeing, snorkelling, watching sunsets, lying in the sand in the dark watching the stars and “The Belgium Highway”, monkeys in the trees, birds by the pool, trees covered by flowers, lizards glistening of every colour of the rainbow, a beach with black sand, proud fisheagles and making new friends.

After a couple of days back in Nkhoma, days filled with hospitalduty, a visit out to a village close by, dinnergatherings, wonderful people and a visit to a local school we went off again. This time headed for Liwonde National Park and Zomba Plateau! The night in some slumarea of Liwonde was...yes, awful but....once again, so totally worth it! We left early from that hideous motel and took a minibus to...Olongwe (not sure about how you spell that). One thing is for sure, I WONT miss the smell of sweat and dried fish...At least not yet, maybe when I start to get desperate I will miss that aswell ;). The bicycletaxi in to the National park was an experience! I loved it! So cool! Our drivers became somewhat nervous when we entered the park...elephants close by! So fucking cool! Matthews or Mr Wilderness, one of the guides picked us up by boat and took us to camp (very luxurious camp). Tom made us breakfast although it actually was too late for that. He was so, so sweet! That was probably one of the best meals ever! Matthews and Patrick took us for a gamedrive in the Rhinosanctuary where we among other things saw a very dead elephant! The gamedrive in the afternoon and evening was wonderful, the animals, the nature, the sunset, once again I’m hung up on the stars, the sunsets and the moon. One of the most beautiful things I’ve ever seen was when Matthews turned of the car and the lights, it was completely dark and the fireflies glistened in the grass and the heavens were filled with stars...it was extraordinary.  I felt at peace with the world and with myself. Filled with the wonder of how beautiful the world can be. Once again...maybe you need the contrasts to really appreciate what you see and what you experience? I think so.

There is so much to tell. We went up to Zomba, smelled almost like Sweden. All green and covered with forests. Pine and palms together, some of the most delicious berries I’ve tasted and wonderful views! We went for a ride, yes, on horses, only for an hour but...oh my! That place is so beautiful! After all this we went back to Nkhoma again. For me it was time to pack. I could hardly believe it! I had just arrived? I felt the panic rise. I didn’t want to go. I didn’t want to return to Sweden. I wanted to stay there, in the sun, see the rains that’s coming soon, sitting by the lake and watch the thunder and se how everything explodes from water and warmth and becomes green...Any way...I donated some blood before we went in to Lilongwe on Monday. One of all my "husbands", James stuck a needle in my vein and draind me for 450ml in five minutes, that was...an experince. Maria bought me some Fanta from the Fantaguys outside the hospital ( who , she tells me have proposed to me aswell, I've recieved a bunch of proposals and have now organized so that you all will have to apply and stand in line I'm afraid. Interviews will be held, so prepare!). I said goobye to Wilfred and Olivia, Spot and Sprut... I bought some coffee and spirits at Shoprite and some stuff at the woodmarket in Lilongwe. We went to Jelmer and GJ again to spend the night at their house, easier to get to the airport from there. We had the most amazing night! We went off to this local bar, it was filled with these awesome people, playing music, singing, talking...wonderful really! I really, really, really didn’t want to leave the next day. We filled the night with emotional and philosophical questions and conversations. I loved it. I still love it. The departure felt so unnecessary. I’ve made some wonderful new friends here. Malawi can rest assure that this one will come back!