Jaha, så vad rör sig i mitt huvud då? Där inne existerar allt mellan himmel och jord i en enda kaotisk massa för tillfället. Allt från brasilianska travestis, till indonesiska tombois till varför det är skönt att promenera i novemberregn, hur underligt saker sker, vilka vägar livet tar och vilka människor man träffar. Hur kan det vara så svårt att ta till sig det Kulick berättar om dessa travestis? Varför tycker ingen annan det är härligt att promenera i regn? Varför är det så stigmatiserande att vara homosexuell? Varför klassificerar man människor i vissa bestämda genus? Och varför är det så svårt att förstå att en människa inte behöver ha samma biologiska kön som genus? Undra varför mina mjölkpaket alltid är slut och varför det är trist att bära dem till återvinning. Undra vilken buss jag ska ta till skolan imorgon och om jag ska läsa Kulick eller King? Kanske Metro? Undra hur det ska gå när vi inte får ha kontanter på bussen längre, utan folk ska betala med kort istället, vilket jävla liv det kommer vara men va underbart det ska bli att slippa släpa på en kassa även om den nu för tiden inte är så stor. Jag undrar om vi verkligen kommer kunna hålla tidtabellerna bättre som det påstår, jag tvivlar, nu ska folk stå och krångla med kort istället, jiiiizez.....! Jag hoppas att människor kommer utnyttja försäljningställena mer istället. Jag hoppas att folk lär sig LYSSNA på vad vi informerar om istället för att lyssna hälften (knappt) gissa resten, göra fel och sedan klandra systemet.

Jag önskar att det var nästa helg så jag kan få åka upp till lillebror med en avklarad och inlämnad tenta bakom mig och en underbar helg med honom ligger framför mig. Fylld av trevliga aktiviteter där julbord på Fjäderholmarna står som höjdpunkt. Ja herregud, det är snart jul! Var har jag adventsljusstakarna? Fungerar de? Måste jag köpa nya lampor tro? Vilken storlek då?

Undra hur tentan kommer se ut? Kommer jag hinna göra klart den snabbt så att jag kan ägna mig åt något annat?

Det har varit grått och sollöst länge nu. Jag har inte alltid så mycket mot regnet, jag kan njuta av att känna de små, små regndropparna väta mitt ansikte. Det sätter igång en sällsam djupt inom mig som jag finner svår att förklara. Det känns bara så bra, mitt hjärta sjunger och jag vill bara ställa mig och vända ansiktet mot skyn och njuta.

Men visst är det så att jag saknar solen. Idag bröt den igenom molntäcket en kort stund, jag njöt storartat.

Jag har kommit att finna sådan stilla ro i att sitta på bussen, på väg dit eller hem, med musik i öronen och bara se på det stadigt passerande landskapet. Det är så vackert. Världen är så vacker. Jag sitter där och bara tar in intryck av en levande värld. Jag brukade ha ett sådant behov av att fylla sådan tid med något, läsa en bok, prata i telefon, vad som helst. Idag kan jag ha med mig en bok men inte alltid läsa den. Jag låter sinnet sväva iväg och kanske inte beröra något annat än just det faktum att världen är praktfull. Jag är tacksam över att få se den, att få leva i den och andas in den. Känner jag så här för att jag är trygg i mig själv? Kanske, oavsett så är jag tacksam även över det.

Det är råkallt och grått ute. Det går inte att förneka att det knappt är höst längre, det är snart vinter. Vinter. Vinter. Den känns oändlig när man står vid dess början. Kung Bores invasion och belägring känns oundviklig när man beskådar himlavalvet som stänger ute solljuset. Träden börjar mista sina sprakande höstfärger och ersättas av senhöstens bruna lövhögar. Människor tycks dra sig in i sig själva, in i sina varma jackor och stora mössor.

Samtidigt som mörkret sänker sig över vår vardag så lyser fönster allt klarare, dekorerade av ljusslingor, små lampetter och andra ljuskällor i försök att driva undan mörkret inomhus. Det ger intryck av en kanske bedräglig stillhet, för stugorna sjuder av liv, caféer fylls av vänner som samlas för att skydda sig från den snåla vinden en stund och dela skratt och bulle. Det är något visst med varje årstid.