Sista kvällen i Lima. Idag har både jag och Benny handlat ännu mer mat och lite köksutrustning. Sopat rent bussen igen, fyllt på vatten, försökt sortera in varor så smart som möjligt... Jag lär andra på det tusen gånger! Jag hoppas att det vi behöver är med och att vi inte glömt något avgörande i alla fall. Man ser jävligt mycket kul, mycket gott och en hel del (vad jag tycker) märkliga saker i mataffärerna...det är en hel del amerikanskinspirerat, direktimporterat och halvfabrikat här. Det mesta helt fyllt av socker. Saker du inte trodde var möjliga att sockra är sockrat. Det finns också en hel del konserver som är proppade med klassiska amerikanska "rätter". Tillexempel böner och korv. Jag berättade om upptäckten för Benny ,

"-vet du vad jag såg i affären....? sa jag med rynkade ögonbryn. - Du vet sådan där amerikansk skit med bönor och korv i samma burk!

-Ja, svarade han mig lite uppgivet - Det finns mycket äääckligt".

Gruppen verkar glad och förväntansfull, det är jag också även om jag just nu mest är trött. MEN, jag skulle tro att lite härlig mat och en god natts sömn innan vi ska upp i ottan imorgon råder bot på detta trista tillstånd!

Imorgon kör vi mot Ica och fortsätter till Nazca. Där kommer vi ha en trevlig välkomstmiddag på kvällen, lite lagom festligt med tacos och den dryck folk väljer att ta med sig för att inmundiga =)

Dagen därpå ska tillbringas i Nazca med bland annat en flygtur över Nazcalinjerna....! Hur häftigt är inte de då??

Om tiden har gått fort nu, jag har ju redan varit på resande fot i en vecka, så kommer resterande tre veckor förmodligen gå än fortare. Dagarna har en förmåga att rusa iväg när man ser nya saker, när man rullar fram tillsammans med trevligt folk och hittar på roliga saker, när man möter nya utamaningar...jag älskar utmaningar! De utmaningar jag råkar på nu är definitivt nya!

Jag är lite nervös för hur jag kommer klara höjdsjukan måste jag säga...jag hoppas att jag klarar mig lindrigt.

Det är otroligt skönt att veta att Benny är så satans rutinerad och duktig på att fixa dessa resor. Det är banne mig inte mycket som får honom att lyfta på ögonbrynen eller bli bekymrad. "Äh..det fixar sig alltid, inga problem vet du" säger han på sin sjungande och iiiiiiiii-iga bohusländska!

 Jag är inte ett skit nervös för hur detta ska gå.

Det löser sig, eller hur? Jag tror vi kommer få skitroligt! Alla i gruppen verkar som sagt var taggade och äventyrslystna

Mot Nazca!

Så, efter mellanspelet i Newark kom vi ju tillslut fram till Lima. Fick oss en taxi, som vi förövrigt delade med en trevlig amerikanska och hennes två katter, till vårt Hostel, Esperanza på Calle Esperanza i Miraflores, Lima - PERU! Vi stensov nog båda två skulle jag tro. Nästa dag, 12/6, var det att leta upp parkeringen som bussen skulle stå på som fanns på schemat till att börja med. Efter en liten rekogonseringstur i området fick vi oss varsin härlig Latte på Starbucks ;)

Vid 10-tiden mötte vi upp en man vid namn Max som skulle köra oss till Ica där bussarna står uppställda på Villa Del Condor's gräsmatta. Det kändes underbart att äntligen vara påväg till bussen och på sätt och vis slutdestinationen för färden hit och få påbörja själva Pink-resan.

Det är svårt att sätta ord på känslan som infann sig när jag fick syn på bussarna första gången eller när jag öppnade låset till den och öppnade dörren....Förmodligen lika drömsk och exalterad i blicken och kroppen som Max var när han tittade på sin "fjälla" som han hade med som sällskap ;)

Vi stannade för en sen lunch på ett litet, ganska trevligt ställe med Peruansk husmanskost,  som också tillverkade Pisco (nationaldrycken) och fick oss en liten rundtur och provsmakning av varorna innan den sista lilla biten in till Ica avklarades.

Bussen är självfallet rosa och heter Pelle. Det är en gammal scania som gått som militärbuss, byggd på ett lastbilschassi. Femväxlad låda. Dubbelmontage i bak.

På eftermiddagen påbörjade vi städning och koll av bussen.

på kvällen tog vi taxi in till Ica och et köpcentrum och skaffade oss lite förnödenheter. Natten spenderades i bussen. Min första natt i min första Rosa Buss. Det kändes helt otroligt.....kallt. Jag trodde att jag skulle frysa röven av mig! Herregud! Min sovsäck var så allt för tunn!

Nästa dag, 13/6 , vaknade vi tidigt som attan båda två, lagade oss lite frukost och satte genast igång med städning och mekande med bussen. Jag lyckades banka (verkligen banka och piska med ett träskaft...som jag dessutom slog i två delar i min iver...) ca ett kilo jord och damm ur sätena. Det finns förmodligen lika mycket till men nu är det i alla fall aningen mindre kvantitet... ;)

Benny fixade nya batterier till och gick ignim bussen grundligt. Jag tror att det kommer bli otroligt bra detta!

Efter en lång dags arbete som vi var så upptagna med att vi glömde äta så tog vi en dusch i iskallt vatten (det var vad som bjöds) och tog sedan taxi igen in till centrum till en bra restaurang, El Otro Penon Cito, vid Plaza de Armas. Skitgod mat och härlig öl. Vi somnade som...klubbade sälar, wookade gnuer, bäbisar eller vad ni nu vill och stensov med paltkoman ända till halv åtta-tiden nästa morgon. Denna natten utrustade jag mig dessutom med en mössa på huvudet i hopp om att det skulle hjälpa mot kylan, vilket det gjorde! Jag frös inte alls och sov ju helt uppenbarligen hur skönt som helst!

Idag, 14/6, så packade vi således ihop det sista i Ica och tog oss tillbaka till Lima.

Idag har jag....KÖRT MINA FÖRSTA MIL med en ROSA BUSS! =) ! Det var så jävla roligt! Kul och härlig att köra var den också!
Vi blev givetvis stoppade i en poliskontroll också men allt avlöpte fint, Benny körde då,  polismannen höjde inte ens på ögonbrynen över att jag hade körkort till buss jag också (här förekommer det i princip inte att kvinnor kör buss ). Vi lyckades ta oss in till Lima och hittade en parkering.

Imorgon är det inhandling av matvaror som gäller på dagen och imorgon kväll anländer våra passagerare! Det ska bli riktigt spännande!

Och resa är ju vad vi gör, reser för att fortsätta resa så att säga! Vårt flyg var sent från Arlanda idag, fyra timmar sent, tydligen på grund av att det var sent dit igår då det var oväder här. Vi missade vårt anslutningsflyg till Lima och blev tvugna att övernatta här. Lite skönt måste jag ju ändå säga att det är att inte behöva sitta i ett flygplan ytterligare åtta timmar med en gång.

Vi hamnade i vad som verkar vara ett slumområde. Vi har redan hört polissirener några gånger. Lite fräckt samtidigt. Det ser liksom verkligen ut som man föreställer sig och som den bild man får genom alla amerikanska filmer.

Det Hostel vi hittade är dock rktigt nice.

Imorgon blir det tillbaka till flygplatsen och börja köa för att få in bagaget igen, det lär ta sin tid misstänker jag och sedan hoppas vi på att planet går som det ska! Sedan blir det då Lima - Peru.

En annan sak..jag försökte verkligen packa så lätt det bara gick med bara det nödvändigaste...men fasen alltså...nästa gång jag reser på det här sättet måste jag hitta ett ännu bättre sätt!

Det kräver väl lite övning helt enkelt!

Det är mycket att göra och mycket att hinna som sagt. Tyvärr är ju sanningen den att man inte kan dela på sig, hur mycket man än önskar att man kunde vara med på allt man vill vara med på och göra. (No matter alla teorier om partikelmetafysik och parallella universum och allt vad det nu är och heter, det hjälper tyvärr inte mig nu ändå ;P )

I helgen händer det mycket som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet och tid till, av någon orsak brukar det vara så. Eller? Att antingen händer det inget alls...eller så händer det massor på en gång.

Min helg skall dock de facto fyllas med febrila aktiviteter bland mängder av främmande människor i Tivedens skogar. Där skall, i den mycket svenska och mytomspunna skog, en hel mängd "patologiska försvinnare" samlas. Alltså, det är återträff för massa "Pinkare". Jag älskar att röra på mig, att förflytta mig. Jag tror, att om jag hade haft mer pengar så hade jag varit ute och rest mycket, mycket mer. Istället har jag varit lite av en nomad och hållt på att flytta runt, runt, runt. Hade jag haft möjligheten så är jag nog i grunden en "patologisk försvinnare" jag också som blir rastlös av att inte röra mig, rastlös och frustrerad.

Jag ska till Tiveden och träffa folk som jobbar för och med Rosa Bussarna och träffa människor som rest med dem. Det ska bli skitroligt! Jag ska dessutom få chans att träffa den person som ska vara reseledare för Peru-resan och som jag alltså ska resa med. Känns bra att få tillfälle att träffa och prata lite med honom så att jag känner igen honom när det väl är dags att ge sig av till andra sidan Atlanten =) Jag kommer dessutom hjälpa till med mat och servering, vilket är otroligt bra och nödvändigt, det är väl främst det som kommer vara min uppgift på resan sedan. Jag hoppas på en mängd bra tips ;)

Nu blir det till att packa saker och mig själv in i bilen och ge mig av mot Skaraborg, Vättern och de djupa skogarna i Tiveden <3

När jag är tyst och inte skriver så mycket så brukar det oftast pågå en hel del saker och jag har inte tid eller inte lust. Visst har det hänt och fortsätter att hända en massa saker.

För ett litet tag sedan var jag och hälsade på min bror och hans kära flickvän i Stockholm. Vi hade en helt underbar helg med massa mys. Jag passade också på att kliva in hos Rosa Bussarna, Pink Caravan och presentera mig. Jag skulle ju bara säga "hej". Nu ska jag åka till Peru. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de faktiskt skulle vara intresserade av att låta mig provjobba. Att de skulle vilja skicka med mig någonstans. Att få åka med och jobba för Rosa Bussarna är en dröm. Det är en av orsakerna till att jag alls skaffade mig ett busskort. Drömmen är inspirerad av min kusin, Martin, som kom hem och berättade om sina otroliga upplevelser efter att han varit ute med dem. Jag minns inte exakt hur gammal jag var, någonstans i mina tidiga tonår tror jag. Nu står jag här, och insåg nog först igår att det verkligen är på riktigt. Det blev så verkligt av att lämna mina passuppgifter till kontoret och att skaffa mig inresetillstånd till USA där vi kommer att mellanlanda i New York innan vi fortsätter till Lima och Peru.

Jag är vid det här laget bättre vaccinerad än många i Sverige är. En del av det gjorde jag ju redan inför resan till Malawi. Det är gula febern, hepatit A+B, en tredje dos koleravaccin, tyfoid, ny påfyllning av grundvaccinationen - stelkramp, kikhosta, difteri och polio. Dessutom skall malariaprofylax knapras under min en månad långa vistelse i detta Sydamerikanska land, och en stund även när jag kommer hem...

Så, just nu försöker jag fokusera på allt jag ska hinna göra och packa och tänka innan jag ska åka och att min tenta ska skrivas, det är den sista föreläsningen för terminen idag.

Det ska bli ett helt fantastiskt äventyr som jag ser mycket fram emot.Det är verkligen, på riktigt, en dröm som jag får en chans att testa och uppfylla. Hur många får en sådan chans?  En månad har inte framstått som speciellt länge att vara borta. Speciellt inte när jag tänker på hur länge Maria var nere i Malawi, eller att mina egna två veckor där gick hur fort som helst. Men...liiite långt känns det när jag tänker på att sommaren kommer, att min familj kommer sitta ute och grilla och umgås och njuta av varandras sällskap. Jag kommer sakna kära, fina pojkvännen och vännerna, jag kommer missa när barn fyller år, när vänner och familj fyller år och missa midsommarfirandet... Men ojojoj...jag ska till PERU!!!!! Helt galet! Vi ska åka runt och se oss omkring, bo på bussen till stor del och campa här och där. Vi ska bland annat se Nazcalinjerna, vi ska till Machu Picchu, Titicacasjön och Cuzco. Det är platser som jag drömt om att få besöka sedan jag förstod att det existerade men som jag aldrig inbillat mig att det skulle vara möjligt. Jag har aldrig ens undersökt vad det skulle kosta att ta sig dit eller hur det skulle gå till. Nu ska jag dit. Och jag ska flyga och åka buss! Avresa till detta, för oss avlägsna land är den 10 juni från Arlanda, alltså kommer jag att åka upp till Sthlm redan den 9 juni. Hem kommer jag exakt en månad senare. 10 juli sätter jag fötterna på svensk mark igen. Fylld av upplevelser och en mycket väl använd och fylld kamera!

Böcker, metoder, teorier, perspektiv, analyser, idéer, revidering, ny faktasökning. Metoder, teorier, analyser, skriv. Ta bort. Skriv. Fundera. Svär. Ta bort. Resonera. Skriv. Formulera. Gör det igen. Ta bort. Läs. Fundera. Svär. Bli överväldigad av mängden information du behöver processa och förstå på kort tid. Inse och komma ihåg att jag har mer att göra än bara uppsatsen. Tacksam att jag insett tidigare att jag inte kommer hinna göra fyra kurser på en termin.

Sov. Om jag kan. Som en sten. Vakna tidigt. Gör om allt igen.

Skuldens krigare talar till dig. De som alltid använt sina bästa vapen - mot sig själva. De som anser sig vara ovärdiga att få välsignelser. De som tror att lyckan inte är till för dem. De som anser sig vara sämre än andra. De som sa till sig själva "vi förtjänar det inte".

De som fått uppleva hur de blir dömda av många i sin närhet och trodde att de som var många hade rätt. De som klandrat och dömt sig själva talar.

Straffa oss om vi är sådana varelser.

Om det är fel, så straffa oss för att vi är annorlunda. Straffa oss för att vi vågar drömma och tro på sådant som ingen längre tror på. Straffa oss för att vi vågar utmana det existerande, det som andra accepterar och som de flesta inte vill ändra på men straffa oss för att vi talar om tro och känner att vi helt förlorat hoppet. Vi talar om frihet men är fångna i vår egen skuld. Vi talar om kärlek men förnekar oss själva densamma.

Vi tillhör denna världen och världen är befolkad av våra fasor. Vi kommer att skriva vår skuld i sand och ökenvinden kommer se till att skulden skingras.
Låt våra händer bli starka och gör så att vi inte ger upp kampen även när vi känner oss ovärdiga att gå in i strid. Ge våra drömmar näring.

Visa oss vår kärlek till oss själva. Förmå oss att söka andras kärlek, även om vi är rädda att bli avvisade, även om hårda ögon och kalla hjärtan skrämmer oss - gör så att vi aldrig ger upp vårt sökande efter kärleken.

Måtte kärlekens eld växa i våra hjärtan.

Måtte förvandlingens eld glöda i våra handlingar.

Måtte renande eld förgöra all vår skuld.

Måtte rättvisans eld leda våra steg.

Måtte visdomens eld lysa vår väg.

Måtte elden aldrig släckas och låt oss bära den med oss.

Vi är Ljusets Krigare och stolta bär vi med oss ljuset. Det visade oss att vi varken är bättre eller sämre än de som såg på oss med stränga ögon.

//Coelho

Lyft blicken mot horisonten och låt din själ växa. Gör din värld större. Stirra inte i fjärran utan att se. Se, se horisonten, se träden, se bergen, se himlen, molnen, solen, månen och stjärnorna. De ingår alla i din värld. Du ingår i deras. Se människorna omkring dig. De är du och du är dem.

"Warriors of light always have a certain gleam in their eyes. They are of this world, they are part of the lives of other people and they set out on their journey with no saddlebags and no sandals. They are often cowardly. They do not always make the right decisions.

They suffer over the most trivial things, they have mean thoughts and sometimes believe they are incapable of growing. They frequently deem themselves unworthy of any blessing or miracle.

They are not always quite sure what they are doing here. They spend many sleepless nights, believing their lives have no meaning.

That is why they are warriors of light. Because they make mistakes. Because they are looking for a reason - and are sure to find it."

//Coelho

Igår var en lång men givande dag. Idag har varit en lång men givande dag. Jag hoppas att morgondagen blir givande även den eftersom jag redan vet att den kommer bli lång.

Igår var jag på YKB, det var en bra dag som bland annat handlade om hot och våld i arbetslivet.

Det som fastnade hos mig, som verkligen fick mig att reflektera, var när kursledaren läste upp en historia om en liten flicka som blev mobbad i skolan. Hennes farfar såg att flickan var ledsen och frågade varför. När hon berättat vad problemet var, att hon blev mobbad. Hans reaktion på detta var "vet du vad, du ska får en sköld av mig. En osynlig sköld som gör att det som de säger och gör mot dig inte når fram". Nästa dag kom hon hem och berätta att det hade fungerat! Hon frågade farfar lite försynt om det gjorde något att hon lånat ut sin sköld till Lisa? På ett utvecklingssamtal lite senare med flickans lärare frågade sagda lärare flickans far; "Jag har hört att hon fått en sköld av sin farfar? Kan jag också få en?"

När kursledaren läst det sista vände han sig till oss och sa: "Har ni någon sköld?"

Nej. Jag vet inte. Jag tror inte det. Ibland kanske? Det beror på dagsformen, hur jag mår, hur själen mår, så som Ann-Sofie pratade om. Man möter så otroligt mycket människor när man sitter där bakom ratten i så många av dygnets och veckans, månadens och årets timmar. Man träffar sanslösa mängder av människor, människor som ibland inte alltid är så trevliga och som gärna försöker göra saker som inte alls har med mig att göra till just det. Försöker göra händelser eller faktum till privata angelägenheter eller angriper mig som person. Låter sin ilska gå ut över mig. Låter besvikelse gå ut över mig. Låter stressen bli mitt fel. Så...självklart är det så att jag inte behöver ta saker så personligt, ofta gör jag inte det. Oftast kanske till och med. Men jag är ju inte mer än människa, det klart att jag blir arg och ledsen ibland över vad människor säger till mig eller försöker göra mot mig. Jag tar illa upp när människor försöker lura mig. När de försöker komma undan mitt avslöjande av deras buff genom att hota mig, eller kanske till och med försöker avskräcka mig från att alls säga något om sin uppenbara fuskbiljett genom att redan i steg ett se hotfulla ut och hoppas på att jag blir rädd och inte ska våga säga något om det. Ja, då tar jag faktiskt illa upp. Jag blir arg. Dessa, oftast ungdomar, ser det säkert inte så att de skulle vilja lura mig personligen, de vill lura vår trafikhuvudman (som de för övrigt tror att vi alla är anställda hos.......). De vill inte skicka iväg det där sms:et. Nu blir det hela lite komplicerat, i alla fall för mig. Så..okej...Jag ska inte ta det personligt men det är ju MIG de hotar eller grälar med. Det är ju i praktiken MIG de försöker lura även om det i teorin inte är det som människor är ute efter. Det står i våra taxehandböcker - som ett hjälpmedel för oss, att vi är inte skyldiga att ta betalt. Det innebär att jag kan fatta ett beslut utifrån situationen och för att undvika till exempel onödigt bråk eller annan fara, låta bli att ta betalt.

Detta har hänt, att jag har låtit bli att ta betalt, att jag medvetet backat, när det gått på människor och det hela börjar fullkomligt urarta när de vägrar betala (dock har det nog bara hänt 2-3 gånger av just de grunderna på de år jag kört- jag är envis som sagt...). Orsaken till att vi inte är skyldiga att ta betalt är just alltså den att vi ska ha möjligheten att skydda oss från och undvika onödiga risker. Det är ju trots allt inte värt att bli misshandlad för att de inte vill betala 27 spänn.Jag sätter mig dock skarpt mot alla de ungdomar som idag åker med falska sms-biljetter och tror att de ska komma undan med det genom att försöka hota oss förare. Jag tycker det är dålig uppfostran. Det är skitungar och det gör mig TVÄRFÖRBANNAD!. Om de upptäcker att det räcker att hota, argumentera och tjata lite så kommer snart ALLA att göra så...för "om nu DE inte betalar...varför skulle då JAG betala? " Det hela eskalerar till något ohållbart och definitivt, högst personligt eftersom de, på ett sådant litet ställe som detta, snart listar ut och snabbt lär sig vilka förare som det fungerar på. Det verkar dessutom som att det gör det. Varför skulle ungdomarna annars stå på sig och bli aggresiva och tycka att jag är ovanligt envis, elak och dum i huvudet, kalla mig hora och subba och alla möjliga andra tillmälen när jag inte böjer mig? Om nu inte föräldrarna lärt dem att alla ska betala för sig, ska ingen annan heller göra det då? Eller alla vet kanske att man måste betala? De kanske har en tävling sins emellan om det hela? Det kanske är en sport? Oavsett...Det är ju fint att vi har rätt att låta bli att ta betalt för att undvika farliga och hotfulla situationer men alltså...allvarligt...är jag den enda som blir förbannad av sådan skit?? Jag tycker att det känns som vårt medborgerliga jävla ansvar att se till att gemensamt upprätthålla moral och etik och se till att uppfostra de här ungdomarna och visa dem att man inte kommer någonstans genom hot och våld. Så länge vi inte säger emot så...då är ju faktiskt föregående mening fel och lögn. Då kommer man ju visst någonstans med våld. Vill vi ha det så?

Så nej...detta är ett exempel där jag nog inte har någon sköld. Det finns fler exempel inom arbetslivet där den nog tyvärr saknas eller där jag låter saker gå förbi den fastän jag inte borde. Där liksom i privatlivet. Jag antar att det är likadant för de flesta. Man kan inte skydda sig mot allt som gör ont.

Idag har jag varit i skolan hela långa dagen. Det har varit en givande dag som sagt där vi pratat ytterligare om religionsfenomenologi och vidare det kulturvetenskapliga paradigmet inom religionvetenskap. Det har gett mig lite, lite mer klarhet hoppas jag inför första handledarmötet imorgon!