Jaha, idag har det för första gången på minst ett år hänt att jag inte kommit upp och iväg till skolan. Klockan ringde sin avskyvärda signal klockan fem i morse och jag skrek ett mentalt NEEEEEEEEEJ! Hatade min klocka och hatade min telefon, älskade min säng och saknade redan kudden under huvudet. Jag är förkyld så kroppen som jag har kört på högvarv de senaste månaderna fick väl nog kan jag tro och tyckte att det var mycket mer trivsamt att ligga i sängen och producera hosta och snor istället för att sitta som en tiltad zombie med glasögonen på svaj i en föreläsningssal och lyssna på antropologiska vinklar på ålder, makt och massa annat. Istället tyckte jag att jag har åldern inne för att känna att jag har makten att stanna hemma och låta mina kurskamrater sakna mig (för inte är det ju så att jag själv lider av att missa en föreläsning :s ).

Tillslut slog jag upp mina ljusblå (nej det är ett talesätt, de är inte ljusblå utan gröna, bruna och lite gula men det låter inte lika snyggt som att säga att jag slog upp mina ljusblå) och kunde konstatera att jag fortfarande var trött, min näsa krävde snytpapper, min mjölk är slut och det ligger ett tunt täcke av snö ute. Jag skulle kunnat vråla JIPPIE  och hoppas jämnfota men eftersom jag är rädd för att få ryggskott på allt detta och dessutom har jag hört att man får svart tunga av att ljuga så bestämde jag mig i min "ingen jävla bullshit-anda" att låta bli och helt enkelt göra mig en kopp honungsvatten, vända ryggen till fönstret, ta på mig raggsockar och sura en stund tills jag inte kommer undan mitt stora behov av mjölk.

Jaha, så vad rör sig i mitt huvud då? Där inne existerar allt mellan himmel och jord i en enda kaotisk massa för tillfället. Allt från brasilianska travestis, till indonesiska tombois till varför det är skönt att promenera i novemberregn, hur underligt saker sker, vilka vägar livet tar och vilka människor man träffar. Hur kan det vara så svårt att ta till sig det Kulick berättar om dessa travestis? Varför tycker ingen annan det är härligt att promenera i regn? Varför är det så stigmatiserande att vara homosexuell? Varför klassificerar man människor i vissa bestämda genus? Och varför är det så svårt att förstå att en människa inte behöver ha samma biologiska kön som genus? Undra varför mina mjölkpaket alltid är slut och varför det är trist att bära dem till återvinning. Undra vilken buss jag ska ta till skolan imorgon och om jag ska läsa Kulick eller King? Kanske Metro? Undra hur det ska gå när vi inte får ha kontanter på bussen längre, utan folk ska betala med kort istället, vilket jävla liv det kommer vara men va underbart det ska bli att slippa släpa på en kassa även om den nu för tiden inte är så stor. Jag undrar om vi verkligen kommer kunna hålla tidtabellerna bättre som det påstår, jag tvivlar, nu ska folk stå och krångla med kort istället, jiiiizez.....! Jag hoppas att människor kommer utnyttja försäljningställena mer istället. Jag hoppas att folk lär sig LYSSNA på vad vi informerar om istället för att lyssna hälften (knappt) gissa resten, göra fel och sedan klandra systemet.

Jag önskar att det var nästa helg så jag kan få åka upp till lillebror med en avklarad och inlämnad tenta bakom mig och en underbar helg med honom ligger framför mig. Fylld av trevliga aktiviteter där julbord på Fjäderholmarna står som höjdpunkt. Ja herregud, det är snart jul! Var har jag adventsljusstakarna? Fungerar de? Måste jag köpa nya lampor tro? Vilken storlek då?

Undra hur tentan kommer se ut? Kommer jag hinna göra klart den snabbt så att jag kan ägna mig åt något annat?

Det har varit grått och sollöst länge nu. Jag har inte alltid så mycket mot regnet, jag kan njuta av att känna de små, små regndropparna väta mitt ansikte. Det sätter igång en sällsam djupt inom mig som jag finner svår att förklara. Det känns bara så bra, mitt hjärta sjunger och jag vill bara ställa mig och vända ansiktet mot skyn och njuta.

Men visst är det så att jag saknar solen. Idag bröt den igenom molntäcket en kort stund, jag njöt storartat.

Jag har kommit att finna sådan stilla ro i att sitta på bussen, på väg dit eller hem, med musik i öronen och bara se på det stadigt passerande landskapet. Det är så vackert. Världen är så vacker. Jag sitter där och bara tar in intryck av en levande värld. Jag brukade ha ett sådant behov av att fylla sådan tid med något, läsa en bok, prata i telefon, vad som helst. Idag kan jag ha med mig en bok men inte alltid läsa den. Jag låter sinnet sväva iväg och kanske inte beröra något annat än just det faktum att världen är praktfull. Jag är tacksam över att få se den, att få leva i den och andas in den. Känner jag så här för att jag är trygg i mig själv? Kanske, oavsett så är jag tacksam även över det.

Det är råkallt och grått ute. Det går inte att förneka att det knappt är höst längre, det är snart vinter. Vinter. Vinter. Den känns oändlig när man står vid dess början. Kung Bores invasion och belägring känns oundviklig när man beskådar himlavalvet som stänger ute solljuset. Träden börjar mista sina sprakande höstfärger och ersättas av senhöstens bruna lövhögar. Människor tycks dra sig in i sig själva, in i sina varma jackor och stora mössor.

Samtidigt som mörkret sänker sig över vår vardag så lyser fönster allt klarare, dekorerade av ljusslingor, små lampetter och andra ljuskällor i försök att driva undan mörkret inomhus. Det ger intryck av en kanske bedräglig stillhet, för stugorna sjuder av liv, caféer fylls av vänner som samlas för att skydda sig från den snåla vinden en stund och dela skratt och bulle. Det är något visst med varje årstid.

Jag hade en skitkul kväll igår med en hord av vänner nere i Göteborg. Jag lämnade dem dock relativt tidigt idag, jag är FYLLD av energi idag! Helt sanslöst! Borde jag inte vara trött och bakis? Jag vet inte, det är jag inte i alla fall. Jah är liksom sprudlande glad och lycklig idag! Gud va härligt!! Jag ska käka, sedan ska jag nog...gå en promenad? Städa min lägenhet? Jag vet inte! Wooooaaaaa!!! Energin :D !!

Jag promenerade mellan centralen och skolan idag, både dit och tillbaka. Det var lite kallt imorse men o'boy vilken vacker dag det varit. Jag tog lite kort som jag nog kommer lägga upp här imorgon. Nu eftermiddags så promenerade jag till affären också. Det funderade på den stora skönhet som naturen besitter, alla sprakande färger, alla dofter som man kan känna i alla fall några av trots att jag bor inne i stan. Man hör ofta att den skönhet som naturen själv skapar, som blommor och blad, inte har någon motsvarighet i sin perfektion. I sin skönhet. Människan är också skapad av naturen, vi är, eller borde vara en del av naturen. Hur kommer det sig då att vi har så många fel och brister? Hur kommer det sig att vi kan behandla den jord som föder oss på ett så distanserat och onaturligt sätt? Sant är, att alla inte gör det men blir vår inställning till vår miljö allt sämre ju mer vi distanserar oss från den? Vår förståelse för den minskar samtidigt som vi, i en dominerande så kallad västerländsk kultur tror att vetenskapen har svar på allt och att vi egentligen vet MER om naturen än vi någonsin gjort. Vad hjälper det då? Vad använder vi vår kunskap till? Är det verkligen sanning? Ur vems perspektiv?

"Remember: Life should NOT be a journey to the grave with the intention of arriving safely in an attractive and well-preserved body, but rather to skid in sideways - Chardonnay in one hand - chocolate in the other - body thoroughly used up, totally worn out and screaming "WOO-HOO, what a ride!!"

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
"Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
"Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!"

Följ mig broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.