Det är mycket att göra och mycket att hinna som sagt. Tyvärr är ju sanningen den att man inte kan dela på sig, hur mycket man än önskar att man kunde vara med på allt man vill vara med på och göra. (No matter alla teorier om partikelmetafysik och parallella universum och allt vad det nu är och heter, det hjälper tyvärr inte mig nu ändå ;P )

I helgen händer det mycket som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet och tid till, av någon orsak brukar det vara så. Eller? Att antingen händer det inget alls...eller så händer det massor på en gång.

Min helg skall dock de facto fyllas med febrila aktiviteter bland mängder av främmande människor i Tivedens skogar. Där skall, i den mycket svenska och mytomspunna skog, en hel mängd "patologiska försvinnare" samlas. Alltså, det är återträff för massa "Pinkare". Jag älskar att röra på mig, att förflytta mig. Jag tror, att om jag hade haft mer pengar så hade jag varit ute och rest mycket, mycket mer. Istället har jag varit lite av en nomad och hållt på att flytta runt, runt, runt. Hade jag haft möjligheten så är jag nog i grunden en "patologisk försvinnare" jag också som blir rastlös av att inte röra mig, rastlös och frustrerad.

Jag ska till Tiveden och träffa folk som jobbar för och med Rosa Bussarna och träffa människor som rest med dem. Det ska bli skitroligt! Jag ska dessutom få chans att träffa den person som ska vara reseledare för Peru-resan och som jag alltså ska resa med. Känns bra att få tillfälle att träffa och prata lite med honom så att jag känner igen honom när det väl är dags att ge sig av till andra sidan Atlanten =) Jag kommer dessutom hjälpa till med mat och servering, vilket är otroligt bra och nödvändigt, det är väl främst det som kommer vara min uppgift på resan sedan. Jag hoppas på en mängd bra tips ;)

Nu blir det till att packa saker och mig själv in i bilen och ge mig av mot Skaraborg, Vättern och de djupa skogarna i Tiveden <3

När jag är tyst och inte skriver så mycket så brukar det oftast pågå en hel del saker och jag har inte tid eller inte lust. Visst har det hänt och fortsätter att hända en massa saker.

För ett litet tag sedan var jag och hälsade på min bror och hans kära flickvän i Stockholm. Vi hade en helt underbar helg med massa mys. Jag passade också på att kliva in hos Rosa Bussarna, Pink Caravan och presentera mig. Jag skulle ju bara säga "hej". Nu ska jag åka till Peru. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de faktiskt skulle vara intresserade av att låta mig provjobba. Att de skulle vilja skicka med mig någonstans. Att få åka med och jobba för Rosa Bussarna är en dröm. Det är en av orsakerna till att jag alls skaffade mig ett busskort. Drömmen är inspirerad av min kusin, Martin, som kom hem och berättade om sina otroliga upplevelser efter att han varit ute med dem. Jag minns inte exakt hur gammal jag var, någonstans i mina tidiga tonår tror jag. Nu står jag här, och insåg nog först igår att det verkligen är på riktigt. Det blev så verkligt av att lämna mina passuppgifter till kontoret och att skaffa mig inresetillstånd till USA där vi kommer att mellanlanda i New York innan vi fortsätter till Lima och Peru.

Jag är vid det här laget bättre vaccinerad än många i Sverige är. En del av det gjorde jag ju redan inför resan till Malawi. Det är gula febern, hepatit A+B, en tredje dos koleravaccin, tyfoid, ny påfyllning av grundvaccinationen - stelkramp, kikhosta, difteri och polio. Dessutom skall malariaprofylax knapras under min en månad långa vistelse i detta Sydamerikanska land, och en stund även när jag kommer hem...

Så, just nu försöker jag fokusera på allt jag ska hinna göra och packa och tänka innan jag ska åka och att min tenta ska skrivas, det är den sista föreläsningen för terminen idag.

Det ska bli ett helt fantastiskt äventyr som jag ser mycket fram emot.Det är verkligen, på riktigt, en dröm som jag får en chans att testa och uppfylla. Hur många får en sådan chans?  En månad har inte framstått som speciellt länge att vara borta. Speciellt inte när jag tänker på hur länge Maria var nere i Malawi, eller att mina egna två veckor där gick hur fort som helst. Men...liiite långt känns det när jag tänker på att sommaren kommer, att min familj kommer sitta ute och grilla och umgås och njuta av varandras sällskap. Jag kommer sakna kära, fina pojkvännen och vännerna, jag kommer missa när barn fyller år, när vänner och familj fyller år och missa midsommarfirandet... Men ojojoj...jag ska till PERU!!!!! Helt galet! Vi ska åka runt och se oss omkring, bo på bussen till stor del och campa här och där. Vi ska bland annat se Nazcalinjerna, vi ska till Machu Picchu, Titicacasjön och Cuzco. Det är platser som jag drömt om att få besöka sedan jag förstod att det existerade men som jag aldrig inbillat mig att det skulle vara möjligt. Jag har aldrig ens undersökt vad det skulle kosta att ta sig dit eller hur det skulle gå till. Nu ska jag dit. Och jag ska flyga och åka buss! Avresa till detta, för oss avlägsna land är den 10 juni från Arlanda, alltså kommer jag att åka upp till Sthlm redan den 9 juni. Hem kommer jag exakt en månad senare. 10 juli sätter jag fötterna på svensk mark igen. Fylld av upplevelser och en mycket väl använd och fylld kamera!