22 juni

Morgonen för avfärd och vidare klättring upp i Anderna anlände med vackert väder. Idag skulle vi passera denna resans högsta pass, 4910 möh! Jag satt bakom ratten! Det var en helt underbar dag, det var härligt att köra. Det är en uppmärksam och, i jämförelse med hemma, annorlunda körstil man måste tillämpa uppe i bergen och på höga höjder. Stackars Pelle som inte är en dunderräser från början blir ganska trött på hög höjd, motorn kokar lätt och det finns ingen retarder, även om det finns en lyxig avgasbroms. Man måste alltså passa på motortempen och vara försiktig med bromsarna. Inga glasbromsar i Anderna tack! Det är liiiite, lite för mycket stup här.

Vi lämnade Panamerican highway och vek av upp i bergen mot Chivay. I nästan korsning (vilket ju dröjde ett tag) stannade vi på en marknad där det stod kvinnor och sålde massor av kläder i olika former och varianter, allt i alpacka för en struntsumma. Jag köpte lite allt möjligt. Helt underbara saker. Fantastiskt sköna tröjor och vantar! Dessa har jag verkligen haft användning för uppe i de kalla bergen. Det blir nästan löjligt kallt på nätterna och inte så väldigt varmt på dagarna heller eftersom det blåser kallt. Solen bränner dock på helt sanslöst är, så även om du fryser så kan du lätt bränna dig på mindre än en kvart-halvtimme.

Jag kommer aldrig kunna förklara och beskriva, inget foto kommer någonsin kunna göra Andernas skönhet rättvisa. Det är makalöst. Det är ju lätt att säga att jag aldrig sett något liknande, jag är ju inte så otroligt berest (ännu ;) ). Det är så storslaget, så...breathtaking helt enkelt. Jag har suttit i timmar och bara beundrat landskapet. Det är svårt att ta in så mycket skönhet på en gång. ag har suttit och tittat på mina kort ibland och har nästan svårt att begripa att det är jag som tagit dessa kort, för det skulle ju innebära att jag har sett alla dessa vyer i sin fulla prakt.

Vid lunch anlände vi så vid resans högsta punkt. Här skulle lagas lunch på nästan 5000 meters höjd! Jag studsade glad i hågen ur förarsätet och skulle laga en härlig soppa tillsammans med dagens matlag. Visst...de hade pratat om att man kan känna av höjden, att man kan bli dålig till och med. Jag har läst om det också. Men ojojoj....fy satan. Det började med att jag blev matt, inte konstigt, dte blev ju alla andra också. Andfådd, man kunde inte springa. Efter stund kunde jag inte stå utan satte mig ned medan jag rörde runt i grytan. Tillslut skickade Benny in mig i bussen för att lägga mig ned. Allt bara snurrade, jag mådde lite lätt illa. Jag missade hela lunchen. En passagerare var omtänksam och fixade ett par mackor till mig. När alla ätit och det var diskat (medan jag och en passagerare) låg utslagen på en slaf så fick Benny köra. Jag försökte äta mackorna, dricka vatten, med en massa resorb i. Jag var ett lätt offer för höjden. Jag hade både ätit ovh druckit dåligt dagen innan och samma dag...inget bra recept för att klara sig på höjden! Det blev bättre efter att vi kom ned lite igen, Chivay ligger jäkligt högt men inte precis lika högt, 4500 möh tror jag det var. Det var svinkallt. Rummen på hotellen var iskalla.

23 juni

Jag sov med alla täcken och kläder på mig som jag kunde hitta. Att komma ur sängen på morgonen var en utmaning. Jag lyckades få feber och en riktigt brutal huvudvärk. Efter två bamyl och massa resorb lyckades jag efter ca 30 minuter klä på mig. Precis lagom till avfärden mot Colca Canyon där vi skulle se på Condorer. Benny, snälla Benny hade gjort ett par mackor åt mig, att sköljas ned med ytterligare 2 liter vatten med någon peruansk saltlösning. Längst bak i bussen låg jag och skumpade, helt väck den första timmen för att sedan tillslut, efter vätske och matintag vakna till och faktiskt se mig om i det otroliga lanskapet som bredde ut sig runt oss. Spektakulärt. Ravin precis där vägkanten slutade. Eller...kanten av vägen var ravinen? Det är ju en canyon...

Vi kom fram till platsen där vi skulle sitta och vänta på att få se Condorer. Timmen var fortfarande mycket tidigt, termiken och därmed chansen att få se dem är som bäst då. Jag hittade mig en fin utkiksplats, satt där och tyckte att livet nog trots allt var helt fantastiskt. Condorerna vaknade, efter en stund såg vi så många som 8 st som var ute och sträckte på vingarna efter natten. En av dem flög till och med rakt över oss! Vilka magnifika fåglar de är!

Lite kaffe vid bussen ackompanjerat med youghurt och frukt satt fint i morgonkylan. Vilken helt fantastiskt, dramatisk natur. Ett minne för livet, utan tvekan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

27 Juni   Hostel Palacio Real hade en otroligt lyxig frukost! Det fanns youghurt, till, vad jag tror i alla fall, allas lycka. Det var fantastiskt väder i Cusco, solen verkligen strålade! Vi var några stycken som tog oss en promenad upp till borg...

Okej, ja, jag är ledsen, det börjar bli ett litet tag sedan nu som det faktiskt begav sig. Det är ju så mycket att göra hemma så...ja...det där med att hinna skriva är svårt nu också. Det har bara varit jobb, jobb, jobb sedan jag kom hem. Jobb och st...

24 Juni, Midsommarafton   Vi lämnade Chivay för att ta oss vidare till Puno. Benny hade misstankar om att det kunde bli smått besvärligt eftersom det ofta, väldigt ofta, är demonstrationer av modell värre i området kring Juliaca och Puno. Fattiga...

20 Juni   Det var inte bara min lillebrors födelsedag idag, det var även en passagerare som fyllde år. Lillebror blev 23, passageraren blev 30! Efter frukosten gav vi oss av mot Arequipa. Från 0 meter över havet klättrade vi upp till...2400 möh...

Söndag 19 Juni   Vi lämnade Nazca och satte kurs mot Puerto Inca. Min första riktiga kördag! Det var underbart roligt, och sköönt! Som att sträcka på benen efter att man har suttit stilla länga. Helt sagolikt! Det var bara en halv dags körning ti...