Studerade igår, efter uträttade ärenden ungefär i tio timmar. Jag har bara några sidor kvar i en av monografierna. De ska jag lsa nu innan jag går vidare till nästa monografi som jag också måste hinna läsa idag innan jag börjar arbeta vid sex-tiden ikväll. Det ska bli lite spännande. Jag hoppas att jag fixar det. Jag ska köra en stadslinje, den av dem som har allra flest svängar åt alla håll. Höger är den armen jag brukar köra med och det är ju på höger sida jag har min muskelbristning...Så, det ska bli spännande att se hur jag löser det. Köra med "fel" arm? Det kanske inte kommmer göra så farligt ont utan det kommer gå jättefint? Jag tvivlar nog på det senaste dock, det gör ju ont att lyfta armen, utan att ens hålla i något. Men men, nu har jag ju just klivit upp, jag är stel och det gör mer ont än mitt på dagen eller tidig kväll, det kanske går okej i alla fall? Det är ju inte så många timmar det handlar om heller, fyra timmar, det är bara andra delen av ett pass.Sedan hem och sova för att, vad jag hoppas, börja skriva imorgon!

Massor att läsa, massor att skriva. Jag läser. Jag läser. AJ! Läser, AJ! Läser, AJ AJ AJ AJ För i helvete AJ! Det är inte läsningen som gör ont men jag har ingen lösning på mitt problem. Läkaren körde ned sina fingrar i vad han säger är min trasiga muskel och inser inte att det kommer göra tusen gånger värre ont efter det. Inget smärtstillande. Det gör ont att andas. Ont att prata. Ont att gäspa. Jag är trött, hjärtinnerligt trött på att ha ont! Jag har så mycket att klara av och fixa med de kommande dagarna. Tentan ska in. Jag blir så trött av att ha ont. Lätt att hålla fokus uppe när man försöker att andas ytligt, inte dricka för fort eftersom även det får bröstkorgen att expandera, har jag upptäckt. Äta väldigt lite så att inte magsäcken påverkar. Försöka ligga still när jag sover. Kliva upp försiktigt på morgonen så att jag slipper väcka grannarna med ett vrål. Sitta ganska rakt men inte för rakt. Röra mig men inte för mycket, då blir det ömt, för lite rörelse så blir det stelt. Jag hatar det här. Jag hoppas att det värsta lägger sig snart. Två veckor till...minst...med den här skiten. Tack som fan.

Jag tacklade min hemtenta genom att sticka iväg till Göteborg hela dagen och gå på världskulturmuséet och kika runt. Jag hade trevligt sällskap av fina vänner. Vi var på en utställning om vodou. Jag har fortfarande inte fått grepp om vad denna religion handlar om. Jag hade hoppats på att förstå det nu. Jag kanske får göra en religionsantropologisk undersökning av det för att begripa det? Av det material som presenterades så framstod det mest som en social motståndsrörelse som också strävar efter att ta hand om varandra. Det är ju sedan 2003 en erkänd religion. Trist att man inte kan ta vara på ett sådant här sällsamt tillfälle att få visa upp alla saker som ingår, låta människor förklara bättre vad det handlar om. En del saker var bland det läskigaste jag sett. Jag tror att det i mångt och mycket beror på att jag inte helt förstår vad de representerar, vad de betyder eller vad de vill förmedla. Jag har ingen kunskap att jämföra den här religionen med, jag kan allt för lite om den. Trist.

Vi kikade runt på muséets andra utställningar också, det är trevligt att smyga omkring så där.

För övrigt så klassar jag fortfarande Villa Villerkulla som ett av Göteborgs mysigaste fik.

Ska vi försöka att slå in på en annan bana då än de senaste dagarnas tankar?

Skolan har ju dragit igång igen, med besked! Föreläsning i fredags och nu i måndags. Igår fick vi också en hemtenta utdelad. Fint. Vackert. Härligt. Den kan nog bli spännande, Väldigt spännande med tanke på att jag haft så mycket att greja med under de senaste veckorna att jag knappt hunnit läsa någon litteratur. Meeen men jag brukar ju jobba bäst under press så! Får hoppas att jag gör det även denna gång! Jag har dessutom lyckats hosta så illa under min långvariga förkylning att jag förmodligen fått en muskelbristning i bröstkorgen. Så där lagom oskönt. Läkaren trodde att det var det som var problemet i alla fall. Det var bara att vänta ut det. Han trodde åtminstone inte att jag knäckt ett revben, utan bara min muskel som sagt. Oartigt att inte fråga om det är okej att göra ont! Utan bara hoppa på mig så där och låta mig vakna med smärtan redan planterad och färdig. Jag trodde att min kropp var bättre uppfostrad än så men icke! Det var visst att bara ge det tid, det skulle ta minst två veckor till....humpfr!

Det är svårt att låta bli att reflektera och fortsätta på samma tema som mina två tidigare inlägg. Det blir väl så, man ser händelser, tankar och meningar ur lite annorlunda perspektiv ett tag, innan man åter lyckas bortse från hur nära döden alltid är.

"Give it all to you
Then I'll be closer

Smiling with the mouth of the ocean
And I'll wave to you with the arms of the mountain
I'll see you"

När jag lyssnade på den här låten för några dagar sedan så tänkte jag bara på hur
vacker den är. Idag, idag blir den plötsligt en sång till en människa man älskat, älskar,
som plötsligt inte finns där de brukar finnas. Samtidigt;


Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns


Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår


De här raderna kan också ses som att, ingen är helt borta, ensamhet är ett ord som 
inte finns, eftersom din älskade kommer finnas där, och vänta. Du kommer höra hans 
hjärta slå i ditt minne. Han kommer alltid att finnas kvar. 

Jag har svårt att få grepp om tanken på att du skulle vara borta. Svårt att inse att det skulle vara sanningen. Det känns och låter som en lögn. Det kan inte vara sant, det är omöjligt! Du och din familj är bland de mest fantastiska människor jag någonsin träffat och jag känner mig i sanning hedrad över att fått lov att lära känna er. Jag vet att du är och kommer fortsätta att vara djupt saknad. Men minnen du lämnar efter dig är varma och ljusa. Du spred glädje, kärlek och värme runt om dig. Minnen jag bär av dig är så oändligt mycket färre än de din familj har men de jag har är alla bilder av hur du strålar av värme och kärlek när du betraktar din hustru, denna vackra kvinna som strålar precis som du när hon ser dig. Ditt lite spjuveraktiga leende när du även denna dag tar ett foto med din älskade kamera på din piltavla. Hur du ser förväntasfull ut medan din hustru nogsamt färdigställer en paj av rabarber plockade ur trädgården. Du gjorde, vad jag tyckte, världens godaste kanna Mumma, det där nyåret vi spenderade tillsammans. Vi var hos oss eftersom ert hus blivit utan ström.

Ni gifte er samma år som min mor gifte sig med sin stora kärlek. Det regnade nästan hela dagen utom den halvtimmen då er vigsel ägde rum ute i er trädgård. Då började solen skina och allt var helt fantastiskt.

Sist gång jag träffade dig var på din vernissage i januari, nu förra året. Faktiskt på min födelsedag. Du såg så skör ut men dina ögon var lika varma och fulla av kärlek även om smärtan börjat smyga sig in där också.

Jag är glad och tacksam för att ha fått dessa minnen av dig, att få lärt känna dig.

Jag vet att världen kommer att bli en fattigare plats utan dig men att du ändå aldrig helt kommer att vara borta eftersom de människor du berört under din livstid alla kommer att bära dig med sig i sitt bröst. Minnet av dig är outplånligt och det är i sanning så man blir odödlig.

Jag hatar verkligen förkylningar! Jag verkar dessutom ha en förmåga att dra på mig dem så fort någon har lite snuva i närheten av mig. Jag får de där mest irriterande sidorna av en förkylning. Ofta klarar jag mig utan feber men snuva, hosta och nysattacker utan dess like, DET får jag fan i mig! Det är så där så att jag är trött och tycker lite synd om mig själv för att jag snyter sönder näsan (bättre än att få en snyting i alla fall kanske), hostar till leda och har svårt att koncentrera mig. Men för mig är detta inte tillräckligt för att anse sig själv vara så sjuk att man inte kan jobba eller gå i skolan. Upp!! Piskan viner!! Iväg bara! Upp ur sängen din satans latmask! Men jag vill inte! Det är snö ute och jag har ingen lust att pulsa i den, den är äcklig! Moralen som jag anser mig vara utrustad med skriker för full hals att "Men för helvete, du VET vad som gäller! Upp! Vingla in till duschen, hoppas på att du även denna dag ska vara välsignad med varmt vatten i kranarna, koka upp kaffevatten, drick en kopp kaffe, helst två, gärna tre, pinka arton gånger och önska att du hann med den nittonde innan du i panik rusar ut till bussen med frukosten runt hakan och tandborsten på svaj. Vinka till kollegor om du minns att du kan använda ögonen till att se dem och inte bara till att se på stenplattorna du desperat försöker låta bli att snubbla på. Ta en Metro, invänta bussen, väl ombord läser du Elvis och ditt horoskop, tröttheten övermannar dig och sedan stensover du med mössan neddragen och musiken i öronen hela vägen till Göteborg."