27 Juni

Hostel Palacio Real hade en otroligt lyxig frukost! Det fanns youghurt, till, vad jag tror i alla fall, allas lycka. Det var fantastiskt väder i Cusco, solen verkligen strålade! Vi var några stycken som tog oss en promenad upp till borgen, Saqsaywaman, som ligger uppe på en höjd ovanför staden. Det är helt makalöst vilka stenkonstnärer dessa människor var. Du skulle inte ens kunna få en liten pappersbit mellan stenarna. Stora block är det dessutom. Det är verkligen makalöst att se som sagt!

För min del var det faktiskt lite egentid som gällde sedan, jag satt med en härlig kopp kaffe på den stora trappan nedanför katedralen vid Plazan och bara njöt av solen och av att titta på människor som rörde sig åt alla håll. Lyssnade på taxibilarna, för det mesta av modell asgammal Daewoo med de mest fruktansvärda egenhändigt installerade ljuden till tutorna. Förskräckligt! Det är verkligen en av de största skillnaderna mellan Sverige och egentligen de flesta övriga delarna av världen skulle jag tro, ljudvolymen på gatorna. Människor som skriker och gapar, biltutor som konstant för väsen därför att någon står ivägen, för att de blev kö och alla genast måste tuta i tron om att det hjälper, för att signalera till folk att "min taxi är ledig", för att berätta att man kommer runt i en skarp kurva så "you better keep on your side of the fucking road", eller bara rent socialt, tuta lite för tutandets skull och för att det är en så djupt rotad vana att det går på rutin.

28 Juni

Den här dagen vinkade vi av nästan hela gruppen som gav sig av för att påbörja sin vandring på Inkaleden. De var ganska exalterade hela bunten! Inte så konstigt!
Jag och gruppens yngste passagerare gav oss av på egna äventyr...vi stack iväg på Rafting!!! Forsränning alltså! Det var helt sanslöst jävla skitroligt ska jag be om att få berätta! Mitt sällskap var helt över sig av lycka och fullkomligt lyste av lycka där han satt längst fram i vår båt och paddlade för glatta livet!

Okej, ja, jag är ledsen, det börjar bli ett litet tag sedan nu som det faktiskt begav sig. Det är ju så mycket att göra hemma så...ja...det där med att hinna skriva är svårt nu också. Det har bara varit jobb, jobb, jobb sedan jag kom hem. Jobb och stuff to do!

Nå väl...wFör att fortsätta så smått i rätt tidslinje så har vi vid detta laget anlänt och se dagen gry över den;

25 Juni

Vi befinner oss i Puno. Dagen efter midsommaraftin var för en del...lite seg till att börja med. Jag hade laddat med bamyl och resorb redan kvällen innan och kände mig rätt okej ;)

Vi blev upplockade utanför hotellet och skjutsade ned till hamnen för att där åka ut till Vassöarna ute på Titicacasjön. Med en guide som fullkomligt dröp av cynisk humor kom vi ut till Vassöarna där folk stod uppradade för att möta oss. Det var kul att se men det var väldigt...turistigt. Men jag förstår dem samtidigt. Det är verkligen uppbyggt för att ta emot turister. Det finns fortfarande de som bor och lever på det traditionella viset, det klart att man inte vill ha folk invanderandes överallt för att glo när man sköter sitt liv. Det är egentligen ganska smart att då istället fixa ett par ställen och ta alla turister till dessa ställen så att de andra får vara ifred. Det blir ju dock som det blir då, men visst var det kul!
Jag kommer heller aldrig att glömma hur djupt vattnet var där vi befann oss. 14 meter var det. Vi fick alla gissa innan grabben mätte djupet, jag gissade på 15 meter. Ingen gissade på 14 meter, vilket innebar att jag faktiskt vann, då min gissning låg närmast sanningen. Ja, jag säger vann för det var visst en tävling....Vad jag vann undrar ni? Hm...ja...Först erbjöd de mig en TORKAD ANKA, verkligen en torkad anka! Den såg helt förfärlig ut! Jag gömde mig i min tröja och kved av skräck inför tanken på att behöva ta i den. Alla gapskrattade av förståeliga skäl åt mig :P Det var säkert ett skämt dock....eftersom....

Den stackars guiden och grabben istället kom fram med ett halsband till mig! Grabben hängde det runt halsen på mig, gav mig en puss på kinden, vilket höll på att få mig att totalt flippa när jag nu redan var lite uppjagad efter det här med ankan, när sedan guiden sa "and now you are engaged!" så fick jag frispel och ropade "I'm married!". Och ja...det är väl klart att jag fattar att guiden skämtade men..ja...situationen var så bisarr! De där mojitosen kanske spelade sin roll fortfarande trots allt ;)

Efter den korta föreläsningen och uppvisningen av kulturen ute på öarna så åkte vi på en liten båttur på en vassgondol eller vad man ska kalla dem, vilken några ur gruppen precis hjälpt till att sjösätta, jungfruturen var det! Titicacasjön låg stilla och spegelblank.

26 Juni

Vi lämnade Puno tidigt denna söndagsmorgon. Vi tyckte att det var bäst så, med tanke på hur oroligt det var i Juliaca och visst var i Puno också, även om vi lyckats missa att se något speciellt i Puno. Vi hade tydligen tur också, för senare på söndagen hade de stängt ned och spärrat av Puno och evakuerat turister däifrån och till Juliaca som precis typ öppnats, till flygplatsen där för att flyga folk därifrån.

Vi tog vår trogna Pelle och begav oss mot Cusco denna tidiga morgon som sagt, medan Puno fortfarande sov. Benny körde genom Juliaca. Det såg ganska...brutalt ut. Brända däck, slaktade får, glas, stenar, grus, sopor och folk överallt. Efter att vi passerat Juliaca så tog jag över ratten och fortsatte så mot Cusco. Det låg stenar, gruslass och halva vägen till Cusco som jag fick lov att slingra mig fram mellan och klättra över. Jag vet att orsaken är tragisk men...det var kul med en liten utmaning!

På kvällen nådde vi fram till Cusco som helt klart var min favoritstad på hela resan! WOW! Vilken helt supermysig stad! Enormt vacker!

24 Juni, Midsommarafton

Vi lämnade Chivay för att ta oss vidare till Puno. Benny hade misstankar om att det kunde bli smått besvärligt eftersom det ofta, väldigt ofta, är demonstrationer av modell värre i området kring Juliaca och Puno. Fattiga gruvarbetare med dåligt betalt och farliga jobb. Det leder oundvikligen till protester.

Plötsligt fylldes golvet i bussen med vatten, vart tusan kom det ifrån? Det hade ju verkligen varit perfekt om vattensystemet sprungit läck, när vi nu ändå har fått punktering och avgasröret gått av under resan. Det visade sig dock inte vara något annat än vatten från en kylbox som inte längre kylde vare sig öl, vin eller pisco.

Vi stannade på...jag tror det var 4500 möh, utsikt över en sjö och sill på menyn. Ja, faktiskt! SILL! Riktig sill! Den var nogsamt och omsorgsfullt paketerad och transporterad hela vägen från den svenska västkusten för detta tillfälle. Jag tror bestämt att jag aldrig ätit så god sill! (Den där korven ska inte ens diskuteras, det var bland det vidrigaste jag råkat på tror jag. Typ...smet i plast. Vi fick ta bort plasten, steka den och ja...kasta den.)

Färden mot Puno fortsatte, och mycket riktigt, vi kunde inte ta oss fram till Puno genom Juliaca. Hela området var avspärrat och det pågick ganska vilda protester inne i staden med bränder, förstörelse och skottlossning. Vi tog oss ut på en liten jordväg och körde på det viset till Puno ändå. Jag måste erkänna att jag var gruvligt avundsjuk på föraren! Herregud så spännande och roligt att köra på sådana vägar!! Jag satt längst bak i bussen istället och skrattade och log från öra till öra. Jag vet att det låter illa, med tanke på vad färden över jordvägen berodde på men...jag kan inte låta bli att tycka att det var underbart!Jag älskade varje minut!

Vi tog oss fram till Puno utan större problem. Att Benny kört på den här typen av vägar förut var tydligt. Puno var en grå liten trist hamnstad. Läget var spänt även här. Sönderslagna rutor i centrum. Människor som undvek att möta blicken, låst ytterdörr till hotellet.

Vi fick oss en middag inne i stan som var av oerhört varierande kvalitét. Efter detta gick några av oss över till en lite, liten, LITEN pub. Förväntningarna sjönk när vi kom upp för trappan och satte oss. Men oj så vi bedrog oss! Grabbarna som jobbade här gjorde helt klart de bästa mojitos vi träffat på under resan! Skickliga, trevliga och stället var verkligen sjukt mysigt. Kvällen avslutades med traditionell midsommardans med små grodorna vrålandes så det ekade på hotellet medan vi, i brist på midsommarstång att dansa runt, istället dansade runt i folks rum!

22 juni

Morgonen för avfärd och vidare klättring upp i Anderna anlände med vackert väder. Idag skulle vi passera denna resans högsta pass, 4910 möh! Jag satt bakom ratten! Det var en helt underbar dag, det var härligt att köra. Det är en uppmärksam och, i jämförelse med hemma, annorlunda körstil man måste tillämpa uppe i bergen och på höga höjder. Stackars Pelle som inte är en dunderräser från början blir ganska trött på hög höjd, motorn kokar lätt och det finns ingen retarder, även om det finns en lyxig avgasbroms. Man måste alltså passa på motortempen och vara försiktig med bromsarna. Inga glasbromsar i Anderna tack! Det är liiiite, lite för mycket stup här.

Vi lämnade Panamerican highway och vek av upp i bergen mot Chivay. I nästan korsning (vilket ju dröjde ett tag) stannade vi på en marknad där det stod kvinnor och sålde massor av kläder i olika former och varianter, allt i alpacka för en struntsumma. Jag köpte lite allt möjligt. Helt underbara saker. Fantastiskt sköna tröjor och vantar! Dessa har jag verkligen haft användning för uppe i de kalla bergen. Det blir nästan löjligt kallt på nätterna och inte så väldigt varmt på dagarna heller eftersom det blåser kallt. Solen bränner dock på helt sanslöst är, så även om du fryser så kan du lätt bränna dig på mindre än en kvart-halvtimme.

Jag kommer aldrig kunna förklara och beskriva, inget foto kommer någonsin kunna göra Andernas skönhet rättvisa. Det är makalöst. Det är ju lätt att säga att jag aldrig sett något liknande, jag är ju inte så otroligt berest (ännu ;) ). Det är så storslaget, så...breathtaking helt enkelt. Jag har suttit i timmar och bara beundrat landskapet. Det är svårt att ta in så mycket skönhet på en gång. ag har suttit och tittat på mina kort ibland och har nästan svårt att begripa att det är jag som tagit dessa kort, för det skulle ju innebära att jag har sett alla dessa vyer i sin fulla prakt.

Vid lunch anlände vi så vid resans högsta punkt. Här skulle lagas lunch på nästan 5000 meters höjd! Jag studsade glad i hågen ur förarsätet och skulle laga en härlig soppa tillsammans med dagens matlag. Visst...de hade pratat om att man kan känna av höjden, att man kan bli dålig till och med. Jag har läst om det också. Men ojojoj....fy satan. Det började med att jag blev matt, inte konstigt, dte blev ju alla andra också. Andfådd, man kunde inte springa. Efter stund kunde jag inte stå utan satte mig ned medan jag rörde runt i grytan. Tillslut skickade Benny in mig i bussen för att lägga mig ned. Allt bara snurrade, jag mådde lite lätt illa. Jag missade hela lunchen. En passagerare var omtänksam och fixade ett par mackor till mig. När alla ätit och det var diskat (medan jag och en passagerare) låg utslagen på en slaf så fick Benny köra. Jag försökte äta mackorna, dricka vatten, med en massa resorb i. Jag var ett lätt offer för höjden. Jag hade både ätit ovh druckit dåligt dagen innan och samma dag...inget bra recept för att klara sig på höjden! Det blev bättre efter att vi kom ned lite igen, Chivay ligger jäkligt högt men inte precis lika högt, 4500 möh tror jag det var. Det var svinkallt. Rummen på hotellen var iskalla.

23 juni

Jag sov med alla täcken och kläder på mig som jag kunde hitta. Att komma ur sängen på morgonen var en utmaning. Jag lyckades få feber och en riktigt brutal huvudvärk. Efter två bamyl och massa resorb lyckades jag efter ca 30 minuter klä på mig. Precis lagom till avfärden mot Colca Canyon där vi skulle se på Condorer. Benny, snälla Benny hade gjort ett par mackor åt mig, att sköljas ned med ytterligare 2 liter vatten med någon peruansk saltlösning. Längst bak i bussen låg jag och skumpade, helt väck den första timmen för att sedan tillslut, efter vätske och matintag vakna till och faktiskt se mig om i det otroliga lanskapet som bredde ut sig runt oss. Spektakulärt. Ravin precis där vägkanten slutade. Eller...kanten av vägen var ravinen? Det är ju en canyon...

Vi kom fram till platsen där vi skulle sitta och vänta på att få se Condorer. Timmen var fortfarande mycket tidigt, termiken och därmed chansen att få se dem är som bäst då. Jag hittade mig en fin utkiksplats, satt där och tyckte att livet nog trots allt var helt fantastiskt. Condorerna vaknade, efter en stund såg vi så många som 8 st som var ute och sträckte på vingarna efter natten. En av dem flög till och med rakt över oss! Vilka magnifika fåglar de är!

Lite kaffe vid bussen ackompanjerat med youghurt och frukt satt fint i morgonkylan. Vilken helt fantastiskt, dramatisk natur. Ett minne för livet, utan tvekan.

20 Juni

Det var inte bara min lillebrors födelsedag idag, det var även en passagerare som fyllde år. Lillebror blev 23, passageraren blev 30!

Efter frukosten gav vi oss av mot Arequipa. Från 0 meter över havet klättrade vi upp till...2400 möh. På en dag. Jag blev lite dåsig och trött, precis som alla andra.

Det var otroligt skönt att få komma till ett hostell med dusch och toalett så att man kunde få duscha av sig saltstänket från havet. Det var inte fullt lika kul att vara klibbig av salt när man inte stod vid havskanten längre....

Den kvällen fylldes med ett av denna resans. hittills två bästa, restaurangbesök, Zig Zag hette stället. Alltså....ojojoj....det var helt sanslöst underbar mat. Chokladmoussen som var till efterrätt hade man kunnat gå över lik för. Helt sagolikt gott!

21 Juni

Eftersom vi annars så sällan åker buss på den här resan...så tänkte vi "varför inte lite bussightseeing  i Arequipa?". Nej, det tänkte vi inte...men det blev så, trots upprepade frågor för att försäkra oss om att det var en stadsvandring och inte busstouring...Men men. Arequipa är en vacker stad. Mycket vacker. Den ligger på sidan, längs sluttningen av en vulkan, "El Misti". Jag måste säga att det var en helt otrolig vy.  Vansinnigt grannt!

På detta blev det lunch på et takterrass med utsikt över Arequipas Plaza de Armaz, jag fick en ganska märklig maträtt. Stekt alpacka, vilket lät bra, tillsammans med en majskaka, vilket också lät helt okej tills jag fick in det och förstod att den där majskakan....? Var ju typ som sockerkaka, spetsad med russin och kummin. Inte så överväldigande gott. Två av resenärerna, far och son, tyckte att det var kul att testa på en av Perus specialiteter; marsvin...i detta fallet friterade med morrhår, klor och tänder intakta...

Efter detta var det bussmatshopping för min del och bussdelsshopping för Bennys del. Ett nytt däck var ju ganska bra att ha när vi nu redan varit tvugna att använda reservdäcket....

Kvällen bjöd även den på en matupplevese utöver det vanliga. Vi slank in på ett ställe med så kallad "Pre-Inca"- stil på sin matlagning. Det var nog ett av de sämsta restaurangbesöken jag någonsin gjort. Herregud. Jag och en resenär delade påen soppa. En majssoppa med "möra bitar alpacka och potatis" stod det i menyn. In på bordet fick vi en majsvälling med två hela, precis inte råa, alpackakotletter nedslängda i soppan tillsammans med fyra hela potatisar. Alla andras mat fortsatte i samma stil. Antingen torrt eller fortfarande rått, fastän karl tagit minst en timme på sig att tillaga sin skitmat. Okryddat kan ma inte skylla det för att vara dock, även om kryddningen mestadels var ganska enformig och höll sig till.....koriander...

En del av oss tyckte så synd om oss själva efter detta vidriga restaurangbesök att vi helt enkelt gick bort till Zig Zag för att trösta oss med efterrätt...

Söndag 19 Juni

Vi lämnade Nazca och satte kurs mot Puerto Inca. Min första riktiga kördag! Det var underbart roligt, och sköönt! Som att sträcka på benen efter att man har suttit stilla länga. Helt sagolikt! Det var bara en halv dags körning till Puerto Inca, vi kom fram vid lunch. Det var en grymt spännande väg ned till stranden...smalt och i princip endast en sandväg i serpentinformation ned till Stillahavsvågorna som råmade och slog mot land. Jag parkerade bussen inne på campingområdet och satte sedn igång med att sätta mig själv - och malaget i arbete. Lunch skulle lagas, på gasolkök, vid Stilla Havet. Hur häftigt är inte det? Pasta med tomatsås smakade väldans bra då =)

Efter maten var det dags för promenad bland klipporna. Det är alltså en av Incafolkets gamla hamnstäder (vilket väl ganska tydligt hörs på namnet...) Det fanns en hel del ruiner kvar. Jag måste dock säga att vi uppenbarligen är gruvligt bortskämda med massor av informationsskyltar i Sverige, det fanns i princip ingen info alls om ruinerna eller omgivningen. Det var häftigt att se och att promenera kring bland lämningarna men för min del, som är mycket intresserad av historia och läst lite arkeologi, hört så mycket om Inkariket blev det lite av ett antiklimax ändå. Det förtog liksom en aning av upplevelsen, jag visste ju inte exakt eller fick inte några teorier om vad jag beskådade, inte mer än " Detta är husgrunder till Inkahus.". JA, men tack så mycket för den upplysningen, det har jag redan listat ut. Det är samma sak överallt. Oerhört lite information. Finns det information i större utsträckning så är den samlad i ett häfte som du kan köpa. Jag säger inget om att de tar betalt för det, inget alls, jag förstår dem. Jag förstår dock, som sagt, hur bortskämda vi är i Sverige som får väldigt mycket information gratis. Det är i sanning ett previlegie.

En strandpromenad som denna kommer jag nog aldrig få uppleva igen. Det vet man ju visserligen inte men...ojojoj...ni som kan se mina bilder på FB har kanske sett bilderna från Stilla Havet? Det var som att...jag kan knappt sätta ord på det...Som en dröm. En frihetskänsla infann sig som knappt är av denna värld. Det var fantastiskt att stå där och höra bränningarna rak nedanför mig brusa och så mot klipporna. Att bli fuktig av vattenstänket och bli klibbig av saltet i detsamma. Vinden var frisk, livet var ett mirakel. Det var så vackert.

Jag kommer alltid att vårda det minnet som ett av de bästa i sin enkelhet, sitt majestät talandes med sin dånande stämma om havets mysterier.

Therese påminnde mig om något jag hade glömt när hon frågade hur de fungerade när något går sönder på bussen. När jag och Benny anlände till Ica för att börja göra iordnin Pelle så upptäcktes bland annat punktering på det inre däcket på höger bak. I Lima skaffade Benny ett nytt däck, ett Goodyear. Det nya däcket sattes på fälgen av en krum gammal gubbe med hjälp av slägga och spett har jag fått berättat för mig. När vi väl fått passagerare (vilket ju inte var främsta bekymret) och mig och köttfärsen ombord på bussen på morgonen den 17 juni så gav vi oss glada i hågen iväg. Vi krånglade oss ut ur Limas trafikinfarkt och kom exakt 4,3 mil på väg mot Nazca (alltså knappt ens ute ur den enorma staden) innan något smällde till. På motorvägen fick vi....punktering. På vilket däck undrar ni kanske? Ja, såklart på det sprillans nya däcket. Så...där...mitt på motorvägen fick vi ställa oss och byra däck. Det gick skitbra. Förbannat nesligt dock! 4,3 mil.....!

Att blogga om resan visade sig vara en utmaning. Inte på grund av brist på saker, händelser eller upplevelser att förtälja om, och inte heller alltid på grund av brist på Internet, utan just pågrund av att det är så otroligt mycket som händer och sker så jag är helt trött och slut på kvällarna, som även de fylls med trevligt umgänge med gruppen som samlas för gemensam middag på någon restaurang. Utfallen av dessa restaurangbesök har varit väldigt olika, både fantastiska och….inte fullt så fantastiska. Men, allt inom sinom tid. Jag har ju inte lagt upp ett enda blogginlägg sedan vi lämnade Lima, så jag har en del att gå igenom. Jag ska försöka göra det så kronologiskt och mer eller mindre systematiskt som möjligt, även om jag egentligen vill berätta vad som hänt de närmsta dagarna så vill jag ju samtidigt få med alltihop, för min egen skull och för den som råkar tycka att det är roligt. Så…almanackan i högsta hugg…! Nu kör vi ;)

Fredag 17 Juni

Vi lämnade Lima på morgonen, inte allt för tidigt, för att bege oss till Nazca. Självklart var det Nazcalinjerna som var den stora grejen där! Vi anlände till Nazca, efter att ha stannat på vägen strax utanför Ica, på en bodega för att äta lite lunch. En bodega - alltså en vingård eller liknande. Det här stället tillverkade nationaldrycken - Pisco! Det är en starksprit gjord på vindruvor, här gjordes den enligt gammal tradition enligt vår guide som även glatt deltog i provsmakningen efter avklarad rundtur bland vindruvsplantor, trampbassänger, destillerianläggning och upptappning. Maten var god, vanlig Peruansk husmanskost. Ris, bönor, potatis, kyckling, majs och liknande i varierande former. Gott och enkelt. Inte helt kul för min mage men vad gör man?

Vi kom så till Nazca, i plockade upp en farbror i en rondell (typ, första rondellen på många, många, många mil, sedan….Ica tror jag nästan). Denna farbror skulle visa oss till det Hostel som vi skulle campa vid. Ja, alltså…vi campade på hans garageuppfart kan man säga. Benny backade snyggt in bussen, vi ställde upp gasolköken och jag och det första matlaget satte ingång att göra välkomstmiddagen ; Tacos! Köttfärsen, fem kilo, vilket visade sig vara allt för mycket men man lär så länge man lever, hade jag lyckats få tag på i Lima tidigt samma morgon. Ja, jag säger lyckats för, även om Lima är en riktigt stor stad med massor av affärer så hade jag begränsat med tid. Jag hade spanat in en affär dagen innan som jag visste hade köttfärs till bra pris och var öppet dygnet runt. Nära hotellet låg det också. Jag stack dit på morgonen medan Benny hämtade bussen, Pelle, och lastade in bagage och resenärer. Jag kom till affären, lite stressad, fram till köttdisken. Ingen köttfärs. INGEN KÖTTFÄRS ALLS!! Jag som skulle ha så mycket av det!! Jag pratade med tjejen bakom disken och fick fram vad jag ville ha genom stapplande spanska ord och mycket gester. Hon tittade på mig med ansiktet fullt av misstro… skulle jag verkligen ha FEM kilo? Det visade sig dock inte vara några större problem alls, hon skickade ut en kille på lagret eller vad man nu skall kalla det, till att mala upp fem kilo till mig. -Rapido, por favor! Fick jag fram, och visst gick det hyfsat fort =)

Till grönsaker och köttfärs, nachochips vald dryck, så gjorde ett par resenärer en av de godaste satserna av guacamole jag någonsin ätit. Min lillebrors recept är oslagbart, jag använde mig av nästan samma ingredienser men det blev nog inte samma mängder. Det spelar ingen roll, den var underbart god!

Vi sov i bussen allihop, Första natten i bussen med hela gruppen, det var allt lite spännande!

Lördag 18 Juni

Nya ljud. Folk sover överallt. Bussen gungar lite smått när folk vrider sig i halvslummer. Någon snusar lite lätt, någon snarkar lite. Det är fuktigt i luften. Det är dags att kliva upp. Alla ska upp tidigt, vi ska bli hämtade hela bunten för att åka till flygplatsen. Med tanke på den flygfärd som ligger framför oss, i små, små plan, fram och tillbaka, vänster höger, upp, ned…så har vi bara plockat fram frukt till frukost för den som vill ha. Benny, som skulle stanna kvar och pyssla om Pelle lite, utlovade en härlig brunch till den som inte var allt för åksjuk efter flygfärden och vars största åkomma istället var hunger efter den magra frukosten.

Allt tar tid här. Mottot tycks överlag vara; “min dräng har också en dräng”

Först ska man stå där och prata med någon som ska fixa ett moment, sedan skall du flytta dig några meter, för att antingen prata med en annan människa som ska fixa nästa moment, eller helt enkelt prata med samma människa som gått till ett annat bås tre meter bort för att kunna göra nästa moment. Så håller det på, det tar aldrig slut. Man får lära sig att helt enkelt flyta med. Det är ingen idé att stressa upp sig, det kommer absolut inte åstadkomma mer än att enbart du blir stressad och möjligen gör någon annan irriterad. Om jag minns tidsförloppet rätt så blev vi upphämtade 5:30, var på flygplatsen vid 6 och även om det fanns flera plan så var det ju också många fler än bara vår lilla grupp där. Jag tror inte de sista av oss, där även jg ingick, kom upp i luften förrän strax före 9 på morgonen. Flygturen tog en halvtimme och var helt…obeskrivlig. Det var helt otroligt att få se dessa Nazcalinjer som jag har hört om och läst om så länge. Vi studerade dem dessutom just precis i religionsvetenskapen, precis innan jag åkte iväg till Peru. Många av de platser vi har besökt och kommer att besöka har vi pratat om just precis, så det känns ganska otroligt att faktiskt se det, på riktigt! Dessa figurer var makalösa. Nästa svårt att ta in att jag faktiskt ser det och att de är verkliga, att det inte är inbillning. Mina kort på dem blev dock si sådär… Jag blev så åksjuk. Fy tusan! Upp och ned, skarp höger, skarp vänster, skarp höger, raaaakt fram. Och lite mer vänster och skarp höger. Ojojoj…jag var nog lite blek o nosen minst sagt när vi - äntligen - fick kliva ur planet. Ja, jag hade gärna studerat dem och alla de figurer som finns i området, som ju är mycket större än bara Nazca, en bra stund till, men när det kändes som om jag skulle vända ut och in på magsäcken och hela jag var kallsvettig och spak så kände jag att det nog trots allt räckte så…

Vi kom tillbaka till bussen där Benny enligt löfte dukat upp en härlig brunch som de flesta av oss glatt satte tänderna i. Lite softande vid poolen, försöka få datorn att fungera och lite matshopping innan det var dags för dagens andra, inte fullt så åksjukeframkallande utflykt. Vi skulle till Chaucilla, ett par mil utanför Nazca för att se på en arkeologisk utgrävningsplats. En begravningsplats med mumier från Nazcakulturen. Nazcakulturen är äldre än Inkakulturen, mycket äldre. Det är dessa mumier det finns bilder av på min facebook =) Mycket välbevarande med hår och tyger, hud, tatueringaroch i vissa fall till och med ögonen i ögonhålorna...

Det blev dock kraftigt vandaliserat, som vanligt är, av gravplundrare och mycket är förstört och borta. Det ligger mängder av benrester på backen, rakt i sanden, efter att gravplundrare helt enkelt bara kastat ut och iväg dem. Arkeologer har väl dock inte heller alltid gjort sig kända för att kunna bevara saker och mycket av de skador som finns och nedbrytningen av mumierna är på grund av dem och deras okunnighet.

Vi fick en mycket engagerad guide. Hon var duktig på att prata och få folk att lyssna, Hennes engelska var fullt förståelig ( det är inte alltid fallet.... "- Si, habla inglés" kan man få som svar och engelskan som sedan kommer är fullkomligt obegriplig...) Det var en bra tur och jag var mycket nöjd!

Kvällen spenderades av oss alla tror jag på hostelet, där vi vi verkligen gav personalen något att göra när vi allihop beslutade oss för att käka där. Det tog tt tag men sedan fick de upp tempot och levererade riktigt god mat!

Andra natten på bussen så hade tydligen hela Nazca bestämt sig för att det var "disco-night". Ojojoj vilket liv! Det var ytterst få av oss som lyckats sova något vidare, jag var inte en av de lyckligt lottade! Men...så är jag ju extremt lättväckt också :P