Djävulen är svart, varmt och flytande. Djävulen är ännu värre i sin gula, kalla, bubbliga form. Djävulen heter koffein och är skitjobbigt att bli av med! Mitt huvud känns för trångt, som om jag har baksmälla utan att få ha haft nöjet att supa mig full först. Hur rättvist är det? Jag har druckit en del kaffe nu, skam att säga men så är det. Jag har alltid varit noga med att inte dricka sådant. Nöden hade dock ingen lag. Jag behövde något uppiggande under slutet av terminen och knark kändes inte helt lämpligt. Red Bull och kaffe kändes smartare. Jag trodde att jag skulle vänja mig vid smaken. Det har jag fortfarande inte gjort. Kaffe är en av de vidrigaste drycker jag vet. Jag tycker fortfarande att det är lika äckligt som första gången jag smakade det. Det är svårast att låta bli skiten när jag är trött, som idag. Kaffet är inte svårt att vara utan, det är som sagt, äckligt....men Red Bull...Jag tycker att det smakar väldigt bra alltså. Jag kan inte hjälpa det. Det ger dessutom en nästan omedelbar effekt och jag blir inte pinknödig av skiten med en gång som jag blir av kaffe. Det är alltså, för mig, svårast att hålla mig undan Djävulens värsta form, vilket gör det svårare att vänja sig av med det. Nu har jag inte druckit någon dock sedan i.......hm...fredags tror jag faktiskt. Det är tisdag idag, så lite löjlig är jag. Det är förmodligen mest psykologiskt...men jag HAR faktiskt ont i huvudet :(

Det finns inte många låtar och dess texter som kan få mig att gråta. Jag kan inte komma på mer än en. Kents "Utan dina andetag". Det är en av de allra vackraste låtar jag vet. Den är....ja...jag saknar ord. Den är underbar. Den var vad jag kan minnas den allra första av deras låtar jag hörde. Den får mig att rysa, och gråta en skvätt ibland. Den är så fullständig i sin bild av hur det kan kännas...

Det finns nog en låt till, som berör mig stort, en av Björn Afzelius verk, "Så vill jag bli". 

Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind

Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind

Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn

Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand

Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land

Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;

Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken

Befruktas till att leva och älska själv igen

Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben

Som luften och som Jorden; som livet om dig ger

Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård

Och kunna fukta marken framför dig där du går

 

En tankeställare; 

http://www.youtube.com/watch?v=yH6-ihF2E48&feature=PlayList&p=E65B4ACD53D65C85&index=0&playnext=1

 

Jag funderar på att tatuera in mitt alias - Atritis och symbolen jag bär runt halsen, den isländska galdern. Lämplig plats för det känns som....svanken? Galdern har jag burit runt halsen sedan jag var...14? Tio år nu då. Namnet Atritis, vilket jag tillsammans med Marcus konstruerat, har jag använt mig av i åtminstone två år skulle jag tro. Jag tycker att det är vackert.

Några reaktioner på detta?

 Blåklockor är en av de vackraste blommor jag vet. De kan växa i störrebestånd och de kan växa ensamma, som detta exemplar.

Det är något sprött över dem som rör mig. De har en sådan vacker, intensiv men ändå genomskinlig färg. 

De påminner om hur människor kan vara.  Ensamma, grupper, spröda, färgstarka...

Även gårdagen började sjukt tidigt. Klockan fem satte jag av från garaget med bussen för att köra. Det var verkligen en vacker morgon. På sätt och vis är det mysigt med tidiga morgnar på sommaren, det luktar ofta friskt och gott av blommor, gräs och asfalt. Bussen brummar hemtrevligt. Sedan har vi ett par riktigt fina ändstationer på linjen jag körde på morgondelen av mitt pass,

Apollofjärilen :

och Ryrbäcksparken;

 

Det är dock tur att det inte går att dela med sig av dofter via kort just den här morgonen, för på Apollofjärilen luktar det inte alls gott, vilket det annars brukar göra. Någon har varit och fiskat någonstans. Och beslutat sig för att den infångade fisken inte skulle med hem, utan passade bättre i gräset intill hållplatsen. Det stank verkligen! Den första turen. så gick det an, men när det senare snabbt blev varmare ute så kunde jag inte öppna dörrarna där längre medan jag stod och inväntade avgång. Det är ju då jag allra helst skulle vilja kunna öppna dörrarna då det börjar bli varmt i bussen.
Vid halv nio på morgonen var det 30 grader där inne. På del två av tjänsten så hade jag som max en temperatur på 37 grader i bussen. Ganska olidligt.

Jag tycker synd om oss allihop som måste stå ut med detta. Det är inte mänskligt!

När dagen var slut och över så tog jag mig upp till Mellerud i alla fall, det är Kanalyra där nu i helgen. Det var väldigt trevligt och självklart, efter en veckas seriöst störda, sjukt påfrestande värme och jobbiga dagar så blev jag packad. Vilket syns på mina något suddiga, kommande kort;

Det här är mamma, Anna och Pernilla. Vi satt, de fletsa av oss hos Mia och umgicks lite innan vi gick upp till Kanalyran igen.

Alf, en av mina pappor ;)

Här har vi Maria, och syskonen Mia och Steve.

Det var en mycket rolig kväll i alla fall. Men jag var sanslöst trött på kvällen. Jag försökte verkligen koncentrera mig på samtal med folket när vi kom hem till Mia igen men det var nästan hopplöst! Min mobil dog dessutom. Jag blir så ledsen när den gör så. Jag behöver den....suck!

I morse så ringde jag pappa, Mats, och kände mig något ynklig när jag tiggde skjuts hem. Han är bäst. Han kom och hämtade mig och körde hem mig. Vilken tur att jag har två pappor!

Kramar!

Jag har haft en HELT underbart fantastisk helg!  Här kommer lite bilder från spektaklet =)

Det har vilat en anda av Kris Kristoffersons "Sunday morning coming down" över den här helgen, som sig bör då det är festival.

"The beer I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for dessert. Then I fumbled through my closet for my clothes and found my cleanest dirty shirt"

Syns det att jag är förväntasfull? Jag har längtat efter detta så länge! Vädret var underbart, sällskapet härligt och framtiden ljus! Fylld av musik (ochvisst mått av alkohol)!!

Låt mig presentera helgens gäng, Detta är grabbarna, Mattias, Teddie och Jimmy. Sköna skånska pågar!

Och så är det jag och  vackra Sofie!

Fy fan vad lyckliga vi var allihop!!!

Erika och Stefan slöt upp med oss senare på eftermiddagen. Erika....gulle dig! Fan va kul det här var alltså!!

Jag vet inte varför, men av någon orsak så var mina solglasögon populära.

 Jag är sjukt imponerad av att de stackars ögonen kom med hem igen. Jag vet inte hur många gånger jag tappade dem. Tänk, att ingen trampade på dem, att jag uppfattade och märkte varje gång jag tappade dem...ja..jag säger då det! 

 

 

 Detta är Volbeat. De är så otroligt bra. Det var skitkul att se dem live =)

 

Disturbed....OMFG vad bra de är!! (Avundsjuk Andreas?! Hoppas det :P !)

Efter Disturbed så spelade senare Slipknot. Vid det laget så hade min mobil dött, så jag har inga kort på dem...snyft! Jag ska dock skamlöst tigga ett av någon av de andra som var där!

Nästa dag var det Manson som var den stora grejen. Teddie var så söt!

Ett riktigt fan! Med alkohol i blodet och adrenalinet pumpande gick vi ut för att möta dagens nöjen! 

 

 Som sagt.... :D

Det var ju fler band som spelade såklart. Vi kollade bland annat på Mustasch och medan vi sedan satt i öltältet intill "close up" scenen  lyssnade vi på Girugämesh. Ett japanskt band, ganska bra!

Vi var hemma en snabb sväng och grejade lite innan vi begav oss in till Manson igen. Jag satte en rad stenar över ena ögat. Ganska snyggt tycker jag. Ska nog göra om det =)

Pyntad och klar!

Sedan......sedan var det dax........ MANSON!!

Trycket från publiken var underbart! Det var enormt. Alla var strålande lyckliga!

Lite suddigt kort på grund av inzoomningen men...vad gör man inte?

Det syns på knäna att det är han! Haha...!

Jag var så lycklig! Det var så bra. Han spelade nästan bara låtar jag verkligen gillar!

Teddie älskade det verkligen också. Han hade arbetat sig allra längs fram, och stod där och studsade. När vi fick tag i honom igen så var han helt slut. Och genomblöt. Det visade sig strax  också att hans fina stövlar tagit en del stryk av allt hoppande... se själva...

Japp, klacken lossnade. Suck!

Tillsist....

Soluppgången, från Sofies köksfönster. Det är nu söndag morgon, runt sextiden.  Oerhört vackert. Solen stiger och lyser, och värmer redan.

Helgen är över. Det känns lite sorgligt. Jag har haft så kul. När något är så intensivt, som en festival, även om detta bara är en tvådagarsfestival, så blir man lite...ledsen när det är över. Det är som en egen värld och man saknar den när det är över. Jag längtar redan till nästa års äventyr. Vem vet vad jag hittar på?  Sweden Rock kanske? Vi får väl se =)

Post-festival-pussar till er alla!

JA, Metaltown var UNDERBART! Jag har inte orkar skriva om det här ännu, än mindre lägga upp bilder, men jag tror jag fixar det imorgon, så kika in igen då...

Nu blir det sängen, och upp imorgon för att köra lite, lite buss. 

puss!