Tro gör man i kyrkan, vissa saker kan man aldrig veta, det man inte vet tror man sig veta vilket leder tillbaka till kyrkan, så, jag vet att jag inget vet och jag vet att jag aldrig kommer få veta något, det är ingen idé att tro, man blir bara besviken när man inser att man trodde sig veta något man ändå inte visste. Å andra sidan, innebär det också att man aldrig vet allt och därmed kan bli positivt överraskad, så länge man låter bli att tro något om vad man kan vänta sig. Det vet du ändå inte. Så..."visast är den som vet att han inget vet"?

Det blir lite "carpe diem" över det hela, det behöver väl inte vara något dåligt?

Det hjälper inte att sörja över något som "kunde ha varit". Om det hade varit möjligt så hade det väl varit så? Du trodde att du visste men det gjorde du inte. Livet tar en annan bana än den man trodde var möjlig, nya möjligheter kan plötsligt öppna sig framför dig som ett enormt fält en underbar vårmorgon vilken solen låter överflödas med gyllene omfamningar och ingjuter kraft och livsmod i allt liv. Att tro att man vet något gör att man låser sig till det man tror sig veta och ser inte att man inget vet. Ser inte att det finns en annan väg, en väg som kanske är bättre och att man kan följa den, innan vägen man för ögonblicket följer tar ett abrupt slut och du tvingas in på en annan bana du inte var förberedd på eftersom du inte insåg att möjligheten fanns.