Det är svårt att låta bli att reflektera och fortsätta på samma tema som mina två tidigare inlägg. Det blir väl så, man ser händelser, tankar och meningar ur lite annorlunda perspektiv ett tag, innan man åter lyckas bortse från hur nära döden alltid är.

"Give it all to you
Then I'll be closer

Smiling with the mouth of the ocean
And I'll wave to you with the arms of the mountain
I'll see you"

När jag lyssnade på den här låten för några dagar sedan så tänkte jag bara på hur
vacker den är. Idag, idag blir den plötsligt en sång till en människa man älskat, älskar,
som plötsligt inte finns där de brukar finnas. Samtidigt;


Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns


Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår


De här raderna kan också ses som att, ingen är helt borta, ensamhet är ett ord som 
inte finns, eftersom din älskade kommer finnas där, och vänta. Du kommer höra hans 
hjärta slå i ditt minne. Han kommer alltid att finnas kvar. 

Jag har svårt att få grepp om tanken på att du skulle vara borta. Svårt att inse att det skulle vara sanningen. Det känns och låter som en lögn. Det kan inte vara sant, det är omöjligt! Du och din familj är bland de mest fantastiska människor jag någonsin träffat och jag känner mig i sanning hedrad över att fått lov att lära känna er. Jag vet att du är och kommer fortsätta att vara djupt saknad. Men minnen du lämnar efter dig är varma och ljusa. Du spred glädje, kärlek och värme runt om dig. Minnen jag bär av dig är så oändligt mycket färre än de din familj har men de jag har är alla bilder av hur du strålar av värme och kärlek när du betraktar din hustru, denna vackra kvinna som strålar precis som du när hon ser dig. Ditt lite spjuveraktiga leende när du även denna dag tar ett foto med din älskade kamera på din piltavla. Hur du ser förväntasfull ut medan din hustru nogsamt färdigställer en paj av rabarber plockade ur trädgården. Du gjorde, vad jag tyckte, världens godaste kanna Mumma, det där nyåret vi spenderade tillsammans. Vi var hos oss eftersom ert hus blivit utan ström.

Ni gifte er samma år som min mor gifte sig med sin stora kärlek. Det regnade nästan hela dagen utom den halvtimmen då er vigsel ägde rum ute i er trädgård. Då började solen skina och allt var helt fantastiskt.

Sist gång jag träffade dig var på din vernissage i januari, nu förra året. Faktiskt på min födelsedag. Du såg så skör ut men dina ögon var lika varma och fulla av kärlek även om smärtan börjat smyga sig in där också.

Jag är glad och tacksam för att ha fått dessa minnen av dig, att få lärt känna dig.

Jag vet att världen kommer att bli en fattigare plats utan dig men att du ändå aldrig helt kommer att vara borta eftersom de människor du berört under din livstid alla kommer att bära dig med sig i sitt bröst. Minnet av dig är outplånligt och det är i sanning så man blir odödlig.