Idag är det årsdagen för bådas vår pånyttfödelse mor. Fem år. Att födas är en pina. Att växa upp är jobbigt. Man ramlar och slår så många gånger innan man lär sig använda benen. Det är inte alltid man klarar av att hålla balansen nu heller men det går bättre, inte sant? Vi behöver inte plåster lika ofta längre. Fem år. Otroligt. Bara fem år? Det känns som en evighet sedan. Annan tid andra människor. Det är väl just så. Andra människor, det var vad vi var.

Det är så jag börjar undra om den idioten faktiskt lyckades knäcka ett ömtåligt revben som jag själv gjort ett grundligt förarbete på. Eller biter bara inte smärtstillande på mig? Jag tog en tiparol. Det lättade och blev något mindre smärtsamt med djupare andetag och att lyfta armen. I en Kvart. Man får bara ta två om dygnet. Underbart. Strålande. Fantastiskt. Nu ska jag försöka fokusera på tentan.