Det är svårt att låta bli att reflektera och fortsätta på samma tema som mina två tidigare inlägg. Det blir väl så, man ser händelser, tankar och meningar ur lite annorlunda perspektiv ett tag, innan man åter lyckas bortse från hur nära döden alltid är.

"Give it all to you
Then I'll be closer

Smiling with the mouth of the ocean
And I'll wave to you with the arms of the mountain
I'll see you"

När jag lyssnade på den här låten för några dagar sedan så tänkte jag bara på hur
vacker den är. Idag, idag blir den plötsligt en sång till en människa man älskat, älskar,
som plötsligt inte finns där de brukar finnas. Samtidigt;


Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns


Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår


De här raderna kan också ses som att, ingen är helt borta, ensamhet är ett ord som 
inte finns, eftersom din älskade kommer finnas där, och vänta. Du kommer höra hans 
hjärta slå i ditt minne. Han kommer alltid att finnas kvar.