Det finns inte många låtar och dess texter som kan få mig att gråta. Jag kan inte komma på mer än en. Kents "Utan dina andetag". Det är en av de allra vackraste låtar jag vet. Den är....ja...jag saknar ord. Den är underbar. Den var vad jag kan minnas den allra första av deras låtar jag hörde. Den får mig att rysa, och gråta en skvätt ibland. Den är så fullständig i sin bild av hur det kan kännas...

Det finns nog en låt till, som berör mig stort, en av Björn Afzelius verk, "Så vill jag bli". 

Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind

Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind

Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn

Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand

Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land

Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;

Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken

Befruktas till att leva och älska själv igen

Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben

Som luften och som Jorden; som livet om dig ger

Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård

Och kunna fukta marken framför dig där du går