Ja...så var det då min vackra, trogna något trötta cykel. Idag var den trött på morgonen, men som tur var så hoppade inte kedjan förrän jag var på garageplan utanför jobbet! Jag fick tag på min snälle far som kom och hjälpte mig att fixa kedjan igen, med lite assistans från de fina verkstadskillarna...igen! Jag trampade hem när jag gick av första passet, slappade lite, drack te, sov en stund. Somnade tydligen om en stund...vilket var mindre bra, för det fattade jag inte ens själv att jag gjort. Jag klevupp, i tron att jag hade en timme kvar hemma. Skulle göra mig något att äta när telefonen ringer. Det är jobbet som ringer. Jag fick panik, "varför ringer de mig nu??" Jag kollar klockan och svarar i telefonen med en hel hög av "-nej,nej,nej,nej,nej,nej!!!!" Jag skulle ha börjat jobba för fem minuter sedan.... herregud....här står jag, i mjukisbyxor, nyvaken och skithungrig! Det är bara att kasta på sig uniformen och slänga sig på cykeln. Jag kom ungefär fem meter, sedan så....tja, för att se det från den ljusa sidan så hoppade inte kedjan. Den gick helt enkelt AV! Strålande! Vid detta laget tio minuter sen till avlösningen... Jag ringer jobbet : "JAG SPRINGER!!!! Cykeln är DÖD!!"

Jag hade tur, en kollega kom med tjänstebilen och hämtade upp mig. Jag skulle ha löst av 16:08, löste istället av 16:35. Inte såå illa..fast ändå, jävligt illa. Jag var hungrig, stressad och skamsen, fick en gammal skitbuss och skulle köra den linje jag avskyr mest av alla...men men! Jag ska inte klaga, det har jag gjort nu. Jag fick ju en trevlig promenad hem på kvällen i alla fall! 

Men, nu är min cykel död. RIP? Får väl se om det går att utöva första hjälpen på den...