Jaha, idag har det för första gången på minst ett år hänt att jag inte kommit upp och iväg till skolan. Klockan ringde sin avskyvärda signal klockan fem i morse och jag skrek ett mentalt NEEEEEEEEEJ! Hatade min klocka och hatade min telefon, älskade min säng och saknade redan kudden under huvudet. Jag är förkyld så kroppen som jag har kört på högvarv de senaste månaderna fick väl nog kan jag tro och tyckte att det var mycket mer trivsamt att ligga i sängen och producera hosta och snor istället för att sitta som en tiltad zombie med glasögonen på svaj i en föreläsningssal och lyssna på antropologiska vinklar på ålder, makt och massa annat. Istället tyckte jag att jag har åldern inne för att känna att jag har makten att stanna hemma och låta mina kurskamrater sakna mig (för inte är det ju så att jag själv lider av att missa en föreläsning :s ).

Tillslut slog jag upp mina ljusblå (nej det är ett talesätt, de är inte ljusblå utan gröna, bruna och lite gula men det låter inte lika snyggt som att säga att jag slog upp mina ljusblå) och kunde konstatera att jag fortfarande var trött, min näsa krävde snytpapper, min mjölk är slut och det ligger ett tunt täcke av snö ute. Jag skulle kunnat vråla JIPPIE  och hoppas jämnfota men eftersom jag är rädd för att få ryggskott på allt detta och dessutom har jag hört att man får svart tunga av att ljuga så bestämde jag mig i min "ingen jävla bullshit-anda" att låta bli och helt enkelt göra mig en kopp honungsvatten, vända ryggen till fönstret, ta på mig raggsockar och sura en stund tills jag inte kommer undan mitt stora behov av mjölk.