Det har varit grått och sollöst länge nu. Jag har inte alltid så mycket mot regnet, jag kan njuta av att känna de små, små regndropparna väta mitt ansikte. Det sätter igång en sällsam djupt inom mig som jag finner svår att förklara. Det känns bara så bra, mitt hjärta sjunger och jag vill bara ställa mig och vända ansiktet mot skyn och njuta.

Men visst är det så att jag saknar solen. Idag bröt den igenom molntäcket en kort stund, jag njöt storartat.

Jag har kommit att finna sådan stilla ro i att sitta på bussen, på väg dit eller hem, med musik i öronen och bara se på det stadigt passerande landskapet. Det är så vackert. Världen är så vacker. Jag sitter där och bara tar in intryck av en levande värld. Jag brukade ha ett sådant behov av att fylla sådan tid med något, läsa en bok, prata i telefon, vad som helst. Idag kan jag ha med mig en bok men inte alltid läsa den. Jag låter sinnet sväva iväg och kanske inte beröra något annat än just det faktum att världen är praktfull. Jag är tacksam över att få se den, att få leva i den och andas in den. Känner jag så här för att jag är trygg i mig själv? Kanske, oavsett så är jag tacksam även över det.