Jag promenerade mellan centralen och skolan idag, både dit och tillbaka. Det var lite kallt imorse men o'boy vilken vacker dag det varit. Jag tog lite kort som jag nog kommer lägga upp här imorgon. Nu eftermiddags så promenerade jag till affären också. Det funderade på den stora skönhet som naturen besitter, alla sprakande färger, alla dofter som man kan känna i alla fall några av trots att jag bor inne i stan. Man hör ofta att den skönhet som naturen själv skapar, som blommor och blad, inte har någon motsvarighet i sin perfektion. I sin skönhet. Människan är också skapad av naturen, vi är, eller borde vara en del av naturen. Hur kommer det sig då att vi har så många fel och brister? Hur kommer det sig att vi kan behandla den jord som föder oss på ett så distanserat och onaturligt sätt? Sant är, att alla inte gör det men blir vår inställning till vår miljö allt sämre ju mer vi distanserar oss från den? Vår förståelse för den minskar samtidigt som vi, i en dominerande så kallad västerländsk kultur tror att vetenskapen har svar på allt och att vi egentligen vet MER om naturen än vi någonsin gjort. Vad hjälper det då? Vad använder vi vår kunskap till? Är det verkligen sanning? Ur vems perspektiv?