Precis som Hollywood planerat det så gråter jag på alla de rätta ställena. Jag är hopplös! Så blödig! Jag har just kollat på filmen "The Family Stone". Totalt förutsägbar, självklart. Jag vet vad som kommer, jag har redan listat ut upplägget och vilka vändningar filmen kan ta...ändå så kommer jag på mig själv med att lipa när Hollywood säger åt mig! Det är ju nästan pinsamt. Det var en mysig film, med en god skopa humor.

Livet kan verkligen ta konstiga vändningar ibland. Frågan kring vad ett bra liv är, ett meningsfullt liv, ett värdigt liv och vad som är dess poäng, dess mening kan diskuteras och har diskuterats så oändligt mycket. Är livet något man hakar på? Något som händer medan man är upptagen med annat? Eller är det mera "Enjoy the ride"? Jag hoppas att poängen med livet är att fylla det med människor man älskar och tycker om. Att fylla det med kunskap, att lära sig, att utvecklas, att trivas med det man gör och var man är. Att möta människor, att se människor. Att engagera sig i varandra. Visa att man bryr sig och att du betyder något för mig. Att du är viktig för mig. Man ska aldrig vara för upptagen för att inte hinna med de männskor man älskar. Du vet aldrig hur länge du får ha dem hos dig. 

Det låter dramatiskt, det är sant. Men sanningen är också den att vi hela tiden lever med den vetskapen att man inte lever för evigt, även om man vill. Vi är ganska märkliga varelser egentligen. Vi filosoferar om livets mening, samtidigt som vi ignorerar det uppenbara - vi kan när som helst ryckas bort. Ändå gör vi sådana saker som att engagera oss i varandra, älskar varandra och kallar det livets mening. Är det just så kanske? Att alla vet att det inte är säkert att vi ses imorgon, väljer att inte prata om det och istället tillåter oss själva att enbart se att, det klart att vi kommer ses imorgon. Vi gör upp planer, har drömmar, funderingar, plikter... 

Att möta en annan människa, verkligen möta, lära känna, ta del av varandra kan vara skillanden mellan liv och död. Att veta, att förstå, att man inte är ensam. Att det finns någon mer som en själv, eller någon som bryr sig om en. Någon som vill förstå. 

Paasilinna färgar självklart sin bok med humor men det han säger är ändå lika fullt sant. Att två män, ute i samma ärende, väljer samma plats för sin handling, sitt självmord, resulterar i att ingen av dem genomför det planerade dådet, då "finnar gör sådant bäst utan publik". En stark vänskap växer fram mellan de båda männen och plöstligt så känns dödslängtan inte lika svår längre. Om inte annat så kan man ju skjuta upp det hela lite och kanske rent av njuta av livet? Att dessa båda herrar sedan drar ihop en hel bataljon av självmördare genom att annonsera efter dem på sidorna för dödsrunor är ju bara...vackert.

Två människor möts och plötsligt förändras allt. Tänk vilken skillnad man kan göra för varandra. Så viktigt det känns att man försöker bry sig, det kan faktiskt vara det som är skillnaden mellan liv och död.

Det var väldigt vad detta blev ett tungt inlägg... Men jag känner mig inte tung till sinnes! Det är nog snarare så att jag är lycklig för att jag har det så bra! Det känns som att jag har ett djupt, djupt hav av kärlek inom mig som jag mer än gärna öser ur till alla människor runt mig som jag så innerligt håller av. Jag är helt lycklig, jag känner mig så nöjd med livet. Jag har lärt känna mig själv bättre. Jag har slappnat av. Jag har öppnat dörren till en förhoppningsvis outömlig källa av lycka och kärlek inom mig och jag njuter av det! Det är så här det är meningen att man ska må, det är så här det är meningen att man ska känna inför sig själv. Först nu, när jag är mer säker på vem jag själv är, så kan jag fullständigt ge mig hän åt att leva, åt att älska livet, åt att älska, att vara öppen för det som erbjuds och inte försitta de möjligheter som finns. Livet är vackert. Ta vara på det. Älska det!

My love!  

Det är nu helt tydligt och uppenbart för mig...jag behöver en ny mp3-spelare, med STÖRRE minne!! Jag har så mycket bra musik att allt inte får PLATS! Jag dör! Det gör ONT när jag måste ta bort musik som jag älskar. Jag saknar den när jag inte kan bära den med mig! Dags att surfa runt och leta en större modell....

Pappa har varit här...igen...satt på en ny kedja på min stackars cykel. Ska vi prova igen nu då? Undrar hur länge den tänker leva den här gången. Jag tycker nog att jag har fått min dos av Murpheys lag den här veckan eller? Men man kan aldrig veta så noga, är jag det minsta lik Rensvind, vilket jag nog måste erkänna att jag är i viss mån, så lär jag inte klara min så värst länge till utan att något annat konstigt, sånt som ingen annan råkar ut för, drabbar mig. Men, vad vore livet utan lite spänning? Jag lever i spännande tider, det är ju klart. Spänning kan vara kul, i lagom doser. Så länge ödet håller sig på sin kant och låter mig vara med att slå tärningen ibland så känner jag mig hyfsat nöjd. Livet är fullt av kissande hundar!!!!!!, ät inte gul snö! Det blir kanske onödigt spännande då. 

Jag hoppas nu att min cykel tänker leva. Eftersom jag trots allt är jag, så måste jag verkligen skaffa ett nytt skydd för kedjan. Jag har redan förstört ett par byxor. Nu har jag provat det och vet att jag kan. Om jag inte skaffar ett nytt skydd kanske jag snart börjar fundera på om jag inte kan fastna i kedjan med....min vad kanske? Varför inte? Låter inte det spännande? Eller en tå? Eller varför inte ta hela skon när vi ändå håller på? 

Hela dagen så har fraser från Jävlar Anamma rullat i mitt huvud om och om igen... "vem i helvete är det där...? Nu har man vart på fest och tatt fel häst....skit, skit, skit, nu får man tänka fort, var fan har hamnat och vad har man gjort, och när man börjar fokusera är det dags att konstatera att klaveret som man trampat i var jävligt stort...", "Lubba, lubba, lubba så det smäller i golvet och piper i bröstet och jobba fram en vändning så det sjunger i foten - kom igen nu gubbar så kör vi idioten..." 

Ojojoj alltså...texten är ju bara så sanslöst bra. Denna musikgrupp tycks ha en förmåga att sätta ord på sådant som man helst inte pratar högt om! Eller varför inte låten om Khäte? Ja, det är många sanslöst roliga och träffande texter de gör. Jag älskar deras sätt att hantera språket så...medvetet respektlöst. Seether är ett annat band som jag totalt kärat ner mig i alltså. Jag har en så otroligt blandad musiksmak så jag knappt förstår mig på mig själv!  Corvus Corax, Disturbed, Volbeat, Enya, Bellman, Mike Oldfield, Korn, Snook, Pink, Janis Jopli, Slipknot Bassnectar & Kraddy, Led Zeppelin...ja....jag kan fortsätta i evighter med alla möjliga och smått omöjliga musiker. Massa musik som hör bellydance till. Åh....jag älskar bellydance! Försöker lära mig det, med varierad framgång får jag ju erkänna! 

Jag hade en ganska bra dag på jobbet måste jag erkänna. 65:or hela dagen. En bra linje, en i stort sett sprillans ny buss! Inte illa! Det var faktiskt...riktigt KUL att köra den. En fin ny Volvo som ser lite ut som ett flygplan inuti. Undra om Volvo Aero...? Självklart så hade jag bland mycket annat, på min mp3, Frondas "Rullar fram".

Jag ska ikväll börja läsa Arto Paasilinna's bo "Kollektivt självmord". Jag misstänker att jag kommer att garva högt medan jag läser den och fnissa ljudligt när jag drar mig till minnes vad jag nyss läst. Ungefär så som frasen "kissande hund" får mig att dö lite inuti...av skratt. Jag undrar hur Pratchett's hjärna är konstruerad. "The butterfly effect" får en helt ny dimension. Det är verkligen bara Rensvind som kan ha hjässan täckt av snö och drivis medan solen steker. Är det tacken för att man räddar en fjäril till livet ur Hungflodens röda lera?

 Näckrosdammen, vid min skola är som tagen ur ett sagoland. Detta är en av mina absoluta favoritplatser på jorden... Se på det här bara 

Love you all!

Ja...så var det då min vackra, trogna något trötta cykel. Idag var den trött på morgonen, men som tur var så hoppade inte kedjan förrän jag var på garageplan utanför jobbet! Jag fick tag på min snälle far som kom och hjälpte mig att fixa kedjan igen, med lite assistans från de fina verkstadskillarna...igen! Jag trampade hem när jag gick av första passet, slappade lite, drack te, sov en stund. Somnade tydligen om en stund...vilket var mindre bra, för det fattade jag inte ens själv att jag gjort. Jag klevupp, i tron att jag hade en timme kvar hemma. Skulle göra mig något att äta när telefonen ringer. Det är jobbet som ringer. Jag fick panik, "varför ringer de mig nu??" Jag kollar klockan och svarar i telefonen med en hel hög av "-nej,nej,nej,nej,nej,nej!!!!" Jag skulle ha börjat jobba för fem minuter sedan.... herregud....här står jag, i mjukisbyxor, nyvaken och skithungrig! Det är bara att kasta på sig uniformen och slänga sig på cykeln. Jag kom ungefär fem meter, sedan så....tja, för att se det från den ljusa sidan så hoppade inte kedjan. Den gick helt enkelt AV! Strålande! Vid detta laget tio minuter sen till avlösningen... Jag ringer jobbet : "JAG SPRINGER!!!! Cykeln är DÖD!!"

Jag hade tur, en kollega kom med tjänstebilen och hämtade upp mig. Jag skulle ha löst av 16:08, löste istället av 16:35. Inte såå illa..fast ändå, jävligt illa. Jag var hungrig, stressad och skamsen, fick en gammal skitbuss och skulle köra den linje jag avskyr mest av alla...men men! Jag ska inte klaga, det har jag gjort nu. Jag fick ju en trevlig promenad hem på kvällen i alla fall! 

Men, nu är min cykel död. RIP? Får väl se om det går att utöva första hjälpen på den...