Precis som Hollywood planerat det så gråter jag på alla de rätta ställena. Jag är hopplös! Så blödig! Jag har just kollat på filmen "The Family Stone". Totalt förutsägbar, självklart. Jag vet vad som kommer, jag har redan listat ut upplägget och vilka vändningar filmen kan ta...ändå så kommer jag på mig själv med att lipa när Hollywood säger åt mig! Det är ju nästan pinsamt. Det var en mysig film, med en god skopa humor.

Livet kan verkligen ta konstiga vändningar ibland. Frågan kring vad ett bra liv är, ett meningsfullt liv, ett värdigt liv och vad som är dess poäng, dess mening kan diskuteras och har diskuterats så oändligt mycket. Är livet något man hakar på? Något som händer medan man är upptagen med annat? Eller är det mera "Enjoy the ride"? Jag hoppas att poängen med livet är att fylla det med människor man älskar och tycker om. Att fylla det med kunskap, att lära sig, att utvecklas, att trivas med det man gör och var man är. Att möta människor, att se människor. Att engagera sig i varandra. Visa att man bryr sig och att du betyder något för mig. Att du är viktig för mig. Man ska aldrig vara för upptagen för att inte hinna med de männskor man älskar. Du vet aldrig hur länge du får ha dem hos dig. 

Det låter dramatiskt, det är sant. Men sanningen är också den att vi hela tiden lever med den vetskapen att man inte lever för evigt, även om man vill. Vi är ganska märkliga varelser egentligen. Vi filosoferar om livets mening, samtidigt som vi ignorerar det uppenbara - vi kan när som helst ryckas bort. Ändå gör vi sådana saker som att engagera oss i varandra, älskar varandra och kallar det livets mening. Är det just så kanske? Att alla vet att det inte är säkert att vi ses imorgon, väljer att inte prata om det och istället tillåter oss själva att enbart se att, det klart att vi kommer ses imorgon. Vi gör upp planer, har drömmar, funderingar, plikter... 

Att möta en annan människa, verkligen möta, lära känna, ta del av varandra kan vara skillanden mellan liv och död. Att veta, att förstå, att man inte är ensam. Att det finns någon mer som en själv, eller någon som bryr sig om en. Någon som vill förstå. 

Paasilinna färgar självklart sin bok med humor men det han säger är ändå lika fullt sant. Att två män, ute i samma ärende, väljer samma plats för sin handling, sitt självmord, resulterar i att ingen av dem genomför det planerade dådet, då "finnar gör sådant bäst utan publik". En stark vänskap växer fram mellan de båda männen och plöstligt så känns dödslängtan inte lika svår längre. Om inte annat så kan man ju skjuta upp det hela lite och kanske rent av njuta av livet? Att dessa båda herrar sedan drar ihop en hel bataljon av självmördare genom att annonsera efter dem på sidorna för dödsrunor är ju bara...vackert.

Två människor möts och plötsligt förändras allt. Tänk vilken skillnad man kan göra för varandra. Så viktigt det känns att man försöker bry sig, det kan faktiskt vara det som är skillnaden mellan liv och död.

Det var väldigt vad detta blev ett tungt inlägg... Men jag känner mig inte tung till sinnes! Det är nog snarare så att jag är lycklig för att jag har det så bra! Det känns som att jag har ett djupt, djupt hav av kärlek inom mig som jag mer än gärna öser ur till alla människor runt mig som jag så innerligt håller av. Jag är helt lycklig, jag känner mig så nöjd med livet. Jag har lärt känna mig själv bättre. Jag har slappnat av. Jag har öppnat dörren till en förhoppningsvis outömlig källa av lycka och kärlek inom mig och jag njuter av det! Det är så här det är meningen att man ska må, det är så här det är meningen att man ska känna inför sig själv. Först nu, när jag är mer säker på vem jag själv är, så kan jag fullständigt ge mig hän åt att leva, åt att älska livet, åt att älska, att vara öppen för det som erbjuds och inte försitta de möjligheter som finns. Livet är vackert. Ta vara på det. Älska det!

My love!  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

27 Juni   Hostel Palacio Real hade en otroligt lyxig frukost! Det fanns youghurt, till, vad jag tror i alla fall, allas lycka. Det var fantastiskt väder i Cusco, solen verkligen strålade! Vi var några stycken som tog oss en promenad upp till borg...

Okej, ja, jag är ledsen, det börjar bli ett litet tag sedan nu som det faktiskt begav sig. Det är ju så mycket att göra hemma så...ja...det där med att hinna skriva är svårt nu också. Det har bara varit jobb, jobb, jobb sedan jag kom hem. Jobb och st...

24 Juni, Midsommarafton   Vi lämnade Chivay för att ta oss vidare till Puno. Benny hade misstankar om att det kunde bli smått besvärligt eftersom det ofta, väldigt ofta, är demonstrationer av modell värre i området kring Juliaca och Puno. Fattiga...

22 juni   Morgonen för avfärd och vidare klättring upp i Anderna anlände med vackert väder. Idag skulle vi passera denna resans högsta pass, 4910 möh! Jag satt bakom ratten! Det var en helt underbar dag, det var härligt att köra. Det är en uppmär...

20 Juni   Det var inte bara min lillebrors födelsedag idag, det var även en passagerare som fyllde år. Lillebror blev 23, passageraren blev 30! Efter frukosten gav vi oss av mot Arequipa. Från 0 meter över havet klättrade vi upp till...2400 möh...